kritik sedan 1993

Bill Champlin: Fasching, Stockholm, 19 februari 2015

Låtskrivare. Sångare. Gitarrist. Klaviaturspelare. Studiomusiker. Tidigare med i grupperna Sons Of Champlin och Chicago.

Jo, den 67-åriga amerikanen Bill Champlin har onekligen ett imponerande cv.

Den mångåriga erfarenheten blir tydlig under konserten på ett fullspikat Fasching. Anekdoterna avlöser varandra och listan på musiker som nämns – alla är grymmast i världen och alla är hans bästa vänner – blir lång.

Men han är också djupt imponerad av sitt svenska band, som tillfälligt kompar honom på konserter i Stockholm, Sala och Lycksele. Och jo, nog är de stabila så det räcker och blir över till och med. Det finns ju en gräns där det stabila och tajta blir yxigt och den gränsen överträds i boogierockrökaren ”Stop knockin’ on my door” (men den är, måste påpekas, inte heller särskilt finkänslig i sitt original från 1981).

De funkiga låtarna får inte heller några plustecken i mitt anteckningsblock. ”First and last” är slentrianfunk man bör undvika, men också där handlar det om ett svagt original från 1992.

Om jag får fortsätta klaga så innebär det rikliga strösslandet av Chicagolåtar att smör- och sockerhalten blir ohälsosamt hög. Dessutom borde en rutinerad och duktig musiker som Bill Champlin ha vett att hålla sig från Beatles-låtar. ”Daytripper” är inte rolig i denna lätt funkiga version. Då är det roligare att lyssna på när Champlin förundras över hur Paul McCartney kan genomföra tretimmarskonserter utan att en endaste gång dricka vatten. Men han är, som han konstaterar, av utomjordiskt ursprung.

champlin

©Dan Backman

Med detta sagt är det ändå en bra konsert. Bill Champlin är i fin form. Sjunger fortfarande som en gud och är rapp i käften mellan låtarna. Spelar dessutom bra gitarr i det rockigare materialet och ännu bättre klaviatur i det mer balladinriktade.

Gitarristen Hans Johansson gör några riktigt snygga solon i västkustskolan men sjabblar bort gitarrsticket i den för övrigt utmärkt framförda ”After the love is gone” (powerballadernas powerballad, skriven av Champlin, Jay Graydon och David Foster).

”Turn your love around” (skriven av Champlin, Graydon och Steve Lukather) är inte heller riktigt så smooth som den måste vara men egentligen räcker det med att dessa två låtar inkluderats för att undertecknad ska vara nöjd med kvällen.

Hade jag fått ”Gotta get back to love” också så skulle jag blivit ännu nöjdare.

©Dan Backman (rec publ i SvD 150220)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: