kritik sedan 1993

Fläsket Brinner: Fasching, Stockholm, 17 januari 2015

Fläsket Brinner gjorde bara två lp-skivor, utgivna 1971 och 1972 och idag mycket eftertraktade bland skivsamlare. Ändå framstår de som ett av de bästa och viktigaste banden från proggtiden.

Att deras i bokstavlig mening sagolikt drömska instrumentala rockmusik behållit sin relevans genom decennierna har förstås huvudsakligen med tidlös musikalisk kvalitet att göra. Avsaknaden av texter (”Andersson groove” undantagen) bidrar förstås också till tidlösheten och får musiken att liksom sväva ovanför den tidstypiska proggretoriken.

Sedan Stefan Dimle peppat gruppen att börja spela igen – i samband med utgivandet 2003 av den fina boxen med inspelningar från åren 1970 till 1975 hämtade ur Sveriges Radios arkiv – har det blivit en hel del sporadiska spelningar. Med, bör tilläggas, lite olika gruppkonstellationer.

flöäsket4

©Dan Backman

När Fläsket spelar på ett välbesökt Fasching är det med en konstellation som varit ganska intakt: Bengan Dahlén, gitarr, Thomas Jutterström, orgel, Stefan Blomquist, klaviatur, Anders Ekholm, tenorsax, Göran Lagerberg, bas, Erik Dahlbäck, trummor.

Att det bara är Bengan och Erik som var med när det begav sig stör inte soundet nämnvärt, det här är ju duktiga musiker med en känsla för det speciella och stundtals hypnotiskt monotona Fläsket-soundet.

Med gruppens begränsade repertoar blir det förstås en kväll fylld av gamla Fläsket-godingar som vi i publiken hört många gånger förr. Men de har i alla fall en ny låt att presentera, skriven av Bengan och betitlad ”Framtiden”, om jag förstod saken rätt. Kanske ingen låt som matchar det gamla materialet, men med en energi som lovar gott inför, tja, framtiden.

Som så många andra av proggens grupper är det en musik inriktad på det kollektiva uttrycket. Gruppen inrymmer flera goda solister men det är aldrig så att fokuset helt inriktas på de individuella prestationerna.

Ska man ändå lyfta ut någon enskild måste det bli Bengan Dahlén, vars finstilta lirande är helt omisstligt för gruppen. Han är ingen virtuos men har en egen melankolisk ton i guran och en förmåga att hela tiden hålla sig inom det melodiska utan att det blir spänningslöst.

Ta hans solo på ”Grasse” till exempel. Där man på ett mycket snyggt sätt kan sägas åkalla Santana i sin bästa och mest äventyrligt jazzrockiga period, kring trippelalbumet ”Lotus”. Eller klassikern ”Bosses låt”. Suggestiv flumprogg av absolut bästa sort.

Däremot slarvar man dessvärre bort några av Bosse Hanssons ”Sagan om ringen”-låtar. De delvis nya arren har dränerat dem på den ursprungliga suggestionskraften.

Om man bortser från den lite jobbiga men ofrånkomliga nostalgifaktorn – och att Gunnar Bergstens barytonsax saknas lika mycket som Ennio Morricones ”La resa dei conti” och Mort Garsons ”Aquarius” – så är det ändå en bra och värdig konsert med en grupp som otvivelaktigt innehar en central position i den svenska musikhistorien.

Och visst är det härligt att man avslutar med ”Vi äro tusenden”, från Tältprojektet. Som en slags överbryggning av proggmotsättningarna mellan Stockholm och Göteborg. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var en Fläsket Brinner-låt.

©Dan Backman (rec publ i SvD 150118)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: