kritik sedan 1993

The Unthanks: Mount the air (Rabble Rouser/Border, 2015)

Folkmusikgenren räcker inte för att musikaliskt definera vad den engelska gruppen The Unthanks sysslar med. För varje album (detta är deras femte om man inte räknar livealbumen i ”Diversion”-serien) har de ju tagit ytterligare steg bort från den folkmusik de vuxit upp med i Northumberland och använt som råmaterial och transportmedel för att ta sig vidare ut i världen.

Inte för att folkmusiken är borta, hör exempelvis på ”Magpie” där systrarna Rachel och Becky Unthank på oefterhärmlig Newcastle-dialekt tvinnar sina sträva stämmor till vad som låter som en harmonium-drone och stämningsskapande slagverk av modell mindre. Eller Niopha Keegans traditionela violinspel i ”For dad” och ”Waiting”.

Men det är alltså i genreöverskridandet, något de verkligen inte är ensamma om att ägna sig åt, man hittar deras själ och styrka. Det hörs inte minst i det tio minuter långa titelspåret, som inleder albumet och direkt sätter en allvarlig och melankolisk ton.

Med Tom Arthus trumpet och Adrian McNallys piano hamnar systrarnas sång i ett musikaliskt rum där både Miles Davis och Robert Wyatt periodvis hyrt in sig.

Det är fortfarande Rachel och Becky som med sina oförställda röster definierar The Unthanks men det är Adrian McNally som plockat in den brittiska progressiva 70-talsrocken i folkmusiken och gjort gruppen till ännu mer av ett unikum.

©Dan Backman Rec publ i SvD 150211

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: