kritik sedan 1993

Rumer: Into color (Atlantic/Warner, 2014)

Jag väljer att se ”Into colour” som uppföljare till den underbara debuten ”Seasons of my soul”, coveralbumet ”Boys don’t cry” var ju mer att betrakta som en trivsam men rätt meningslös parantes.

Jämförd med debuten har ”Into colour” ett souligare anslag. Inte stompig Motown utan mer soft Philly: soul som sover på sidenlakan, väljer elpiano av märket Wurlitzer och ibland går på disco. Det märks inte minst på ”Dangerous” som öppet flirtar med McFadden & Whiteheads sjuttiotalshit ”Ain’t no stoppin’ us now”.

Men mest är det förstås lika känslosamma som elegant återhållna ballader i Burt Bacharach-skolan. Ballader som genom producenten och arrangören Rob Shirakbari (som jobbat med både Dionne Warwick och Burt Bacharach) getts en analogt klingande karaktär med många valörer.

Rumer är delaktig som låtskrivare i samtliga spår och har haft den goda smaken att använda sig av västkustpop-ikonen Stephen Bishops tjänster. Alldeles särskilt hörs hans sinne för vackra melodier i den helt ljuvliga ”Sam”, en pärla som kunde vara plockad från någon av Bishops sjuttiotalsvinyler.

Det här är kanske inget tungt eller betydande album. Men det är ytterst välgjort i alla led, låtskrivande, framförande och produktion. Och för oss som aldrig får nog av vare sig Rumers helt perfekta popröst eller Burt Bacharach, Stephen Bishop, Carpenters och mjukdisco är det förstås oemotståndligt.

©Dan Backman Rec publ i SvD 150211

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: