kritik sedan 1993

Amason: Södra Teatern, Stockholm, 26 januari 2015

Det tycks som att den svenska gruppen Amason har något av en fixering vid djur. Låtarna på det i dagarna utgivna debutalbumet ”Sky city” har namn som ”Älgen”, ”Duvan” och ”Clay birds” och scenen på Södra Teatern har dekorerats med uppstoppade djur.

Inte nog med det: konserten inleds med intensiv fågelsång och i fonden syns en stor svartvit projektion från ett biologiskt museum, med två pelikaner som ibland ruskar på sig. För övrigt samma bild som pryder albumomslaget.

Amason har skyndat långsamt sedan starten mot slutet av 2012. Efter några singlar, en ep och ett fåtal festivalspelningar har fullängdaren nu kommit, med fyra spelningar kopplade till den.

För att vara ett sidoprojekt för välkända svenska indiemusiker är det en ambitiöst genomförd konsert där scenografin utgör en slags förlängning av en organisk och kollektiv ljudbild och framtoning med rötter i 70-talet.

Det bjuds även på två tjusiga gästspel: under Gustav Ejstes makligt lunkande ”Elefanten”, framsjungen på hans karaktäristiskt släpiga sätt, gör Dungen-gitarristen Reine Fiske ett gitarrsolo med toner som blir till slingrande växtlighet och under ”Kelly”, en låt med åttiotalistiska axelvaddar, spelar Jonas Kullhammar ett förnämligt altsaxsolo från en av balkongerna. Genomtänkt, som sagt var.

 

 

När jag såg gruppen senast, på Way Out West 2013, gav de ett splittrat intryck. På det där sättet som kompiskonstellationer av kända musiker ofta gör. Nu tycks det som att energierna strålat samman till en tät och suggestiv hipsterrock som trots att den drar åt lite olika håll har en tydlig mittpunkt.

Amanda Bergman, Gustav Ejstes, Pontus Winnberg, Petter Winnberg och Nils Törnqvist är starka musikaliska profiler så nog är det både gediget och uppslagsrikt.

Amanda Bergman drar ju förstås till sig mycket uppmärksamhet, såväl för sin fantastiska sångröst som för sina märkliga bensparkar. I Amason får hon verkligen utnyttja sin fulla vokala kapacitet, men det bör nämnas att även övriga medlemmar får briljera med väldigt snygg bakgrundssång.

Och så har vi ju Dungen-Gustav. Bara han kan sjunga om att ”bara gamla mobbare sover dåligt på läger” i en refräng. Bara han behandlar en orgel som vore det en levande organism.

Jo, Amason har hittat något. Kan man få ihop bilradiorock, axelvaddar och atmosfäriskt vemod – och dessutom göra en cover på Foreigners utslitna powerballad ”I want to know what love is” utan att det blir fånigt – borde det bli mer än ett sidoprojekt.

©Dan Backman (rec publ i SvD 150128)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: