Lucio Fontana: Musée d’art moderne, Paris/Martial Raysse: Centre Pompidou, Paris (2014)
Lucio Fontana är för de allra flesta förknippad med de så kallade snittmålningar han gjorde under 1960-talet. Monokroma dukar som konstnären perforerat med knivar, rakblad eller glasbitar.
De ikoniska konstverken har sedan länge varit synonyma med modernismen och obligatoriska som potentiella investeringsobjekt hos de stora auktionshusen. Idag, när konstbegreppet snurrats runt så många gånger att man inte kan avgöra vad som är upp och ner längre, är det svårt att greppa hur radikala de var vid tiden för tillkomsten.
Såväl snittmålningarna (”Tagli”) som de med hål (”Buchi”) finns rikligt representerade när Musée d’arte Moderne i Paris nu visar en retrospektiv i det stora formatet. Fast här utgör de blott ett spår bland många andra: Fontana var ju en flitig och ständigt experimenterande konstnär så det finns många målningar, skulpturer och installationer som drar åt till synes helt andra håll.
Utställningen är kronologiskt disponerad vilket innebär att besökaren på ett konkret sätt kan följa hur Fontana, till skillnad från andra modernister, varit påfallande inkonsekvent i sitt tänkande och skapande. Mängden av verk gör att bilden av konstnärsskapet breddas och fördjupas samtidigt som det blir tydligt att själva inkonsekvensen förebådar konstbegreppets uppluckring. I detta ligger utställningens stora förtjänst.
Lucio Fontana föddes 1899 i Argentina och dog 1968 i Italien. Föräldrarna var av italiensk börd och Fontana kom att tillbringa sitt liv i de båda länderna, framförallt Italien.
Fadern var skulptör och av honom bibringades den unge Lucio kunskap i att hugga marmor. Men istället för att bli en klassisk bildhuggare sökte han sig fram i andra material.
Mot slutet av trettiotalet drogs han till keramiken. Somrarna tillbringades hos en keramiker i en liten by på den liguriska kusten där Fontana, genom en teknik för att göra vaser, skapade märkliga skulpturer glaserade i starka färger. Figurer, stilleben och varelser från havet som med sin knaggliga handgjorda yta kan påminna både om de små abstrakta skulpturer som Anders Bruno Liljefors skapade på femtiotalet och de sagoväsen som Klara Kristalova förtrollat så många med.
Lucio Fontana var verksam under en tid då konstnärer tyckte att det var en god idé att författa manifest. Samhällsomdaningen och den tekniska utvecklingen gick fort och det var ständigt en ny tid i antågande. En ny tid som krävde en ny sorts konst. Fontana kallade sitt manifest från 1946 för ”Manifesto Blanco” och den konstriktning som lanserades året därpå för spatialism. I en slags postfuturistisk anda talades det om att förena ”färg, ljud, rörelse, rymd”.
Idag är spatialismen inte mer än en fotnot i konsthistorien men det var en viktig teoretisk överbyggnad för Fontanas gränsöverskridande konstnärsskap där själva den konstnärliga handlingen blev viktig. Inte bara slutresultatet.
I det rum som avslutar utställningen återfinns några av hans allra bästa verk. Spejsade abstrakta skulpturer i klara färger från slutet av 60-talet, fritt svävande mellan design, popkonst och minimalism, fast utan att lämna spatialismen. Jag tror att de skulle trivas tillsammans med Olle Baerthlings konst.
Martial Raysse är en annan konstnär som vägrar låta sig kategoriseras. Den idag 76-åriga fransmannen ägnas även han en stor retrospektiv denna sommar. Fast den här är på Centre Pompidou och då konstnären fortfarande är aktiv har det blivit en utställning som både blickar bakåt och framåt.
Raysse-retrospektiven är också den kronologiskt upplagd. Vilket i praktiken innebär att utställningen börjar lysande men blir alltmer förbryllande. Från och med 00-talet tycks hans måleri ha hamnat i ett bildberättande någonstans mellan Peter Weiss och Francesco Clemente. De må låta som en intressant plats att vara på men dessvärre är det ett stelt och okänsligt måleri som inte håller måttet.
Annat är det med det tidiga sextiotalets verk. Som en av de tongivande franska popkonstnärerna, eller nyrealister som de själva kallade sig, skapade han konst som både bejakade och ifrågasatte populärkulturen och det spirande konsumtionssamhället. Han hittade saker på gatan eller köpte hushållsvaror på snabbköpskedjan Prisunic och sammanställde dem till objekt med en idag attraktiv patina. Han gjorde skulpturer med neonrör eller använde dem till stor effekt i grälla målningar. Som det närmast ikoniska kvinnoansiktet med en neonslinga formad till en mun.
Efter att ha åkt fram och tillbaka mellan Paris, New York och Los Angeles drogs Martial Raysse 1968 in i den politiska oppositionsrörelsen. Han vände popkonsten ryggen, gjorde konstfulla buskisfilmer och ägnade sig åt ett måleri med mytologiska förtecken.
Nej, det är sannerligen inte lätt att hänga med i svängarna. Men det är bara bra: just när utställningsbesöket börjar kännas tungt kommer en liten avdelning med poetiska objekt och assemblage från de senaste femton åren som vida överglänser måleriet från samma tid. Då vaknar man till liv igen.
©Dan Backman Rec publ i SvD 140721 (foto: Dan Backman)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera