The Rolling Stones: Tele2 Arena, Stockholm 1 juli 2014
Allt är sig likt när världens största och mest arketypiska rockband åter står på en svensk scen. Det var sju år sedan sist – 3 augusti 2007 på Ullevi – men det verkar inte som att rockfarbröderna Mick Jagger, Keith Richards, Ron Wood och Charlie Watts åldrats en dag när de vevar igång sin tjugosjätte konsert på svensk mark med den 46 år unga ”Jumpin’ Jack Flash”.
Jo, nog kan man se på storbildsskärmarna – som verkligen är gigantiska – att de fått ytterligare några rynkor sedan sist men vitaliteten och bettet är det sannerligen inget fel på när de manglar ut skönt monotona riff från rockens urkällor. Visserligen är det bara Mick Jagger som springer som en besatt fram och tillbaka på scenen, och ut på den långa catwalken, men de andra jobbar lika hårt med att hålla igång det högljudda och påstridiga rockmaskineriet med sina respektive instrument.
Visst gnisslar det och slirar lite, och ibland är det som att kugghjulen inte riktigt hakar i varandra, men det är och förblir en paradoxal sanning att gruppen största tillgång är och förblir det oborstat råa utspelet. Fråga mig inte om hur de kunnat undgå att bli mer slipade och fortfarande, efter alla dessa år, kan framstå som stökiga och bökiga slynglar. Det är ett mysterium.
Sedan kan man ju förstås som vanligt fantisera om hur det skulle låta med en annan trummis. Charlie Watts är en skönt gåtfull herre, denna kväll klädd i den svenska flaggans färger, men hans trumspel är, om vi ska vara riktigt ärliga, stolpigt. Det märks särskilt i de mer discorockiga ”Miss you” och ”Start me up”. Nu är det istället den mycket stadiga och pålitliga basisten Darryl Jones som får agera ryggrad. Men det gör han som vanligt med den äran.
Kvällens musikaliska höjdpunkt inträffar när gitarristen Mick Taylor är med på scen. Taylor som spelade med Stones 1969-74 har varit en återkommande gäst sedan 50-årsjubiléet för två år sedan och spelar skjortan av både Ron Wood och Keith Richards. Att den gamla bluesrockrökaren ”Midnight rambler” dras ut lite väl långt må vara dem alla förlåtet.
Vad finns mer att berätta? Kanske att ljudet var riktigt bra. I alla fall för att vara i en arena. Att Ron Wood hade kvällens snyggaste skor: ett par röda blanka sneakers. Att S:t Jacobs kammarkör hjälpte till under framförandet av det första extranumret ”You can’t always get what you want”.
Det kan också vara värt att notera att Mick Jagger hängde på sig en gitarr under tre låtar och att fansen lite oväntat röstat fram den ofta framförda ”All down the line” som önskelåt. Själv hade jag gärna sett att Stones-gubbarna hyllat den nyligen bortgångna Bobby Womack med en version av ”It’s all over now”. Som de gjorde i lördags på en konsert i Belgien.
Slutligen: jo, svaret blir jakande på den ständiga frågan om de mäktar att komma tillbaka ännu en gång. Det finns ju faktiskt inga tecken på att vare sig gruppen eller publiken fått nog. Det är visserligen bara rock’n’roll. Men vi gillar det. Fortfarande.
©Dan Backman Rec publ i SvD 140703
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera