Karen Mantler: Business is bad (Watt works/Naxos, 2014)
Karen Mantler är inte bara påfallande lik sin mamma Carla Bley, med identiska frisyrer, samma slags vimsiga humor och lekfulla relation till jazztraditionen verkar det snarare som att dottern jobbar hårt på att bli en slags konceptuell kopia av modern.
Några likheter med sin pappa, jazzmusikern Michael Mantler, är svårare att hitta men att placera henne mittemellan Suzanne Vega och Robert Wyatt låter sig däremot göras.
Karen Mantler har inte varit särskilt produktiv under eget namn. Nya albumet ”Business is bad” är det fjärde sedan debuten 1989 med ”My cat Arnold” (som i likhet med de två följande albumen handlade om hennes älskade katt). Den här gången har hon samarbetat med Doug Wieselman (gitarr, basklarinett) och Kato Hideki (bas), som lyhört luftigt kompletterar Mantlers röst, piano och kromatiska munspel.
Sångerna, alla skrivna av Mantler, är ibland som barnsliga ramsor fast med sofistikerade ackord och oväntade harmoniska vändningar, ibland som förtjusande minimalistiska skisser till sånger i den tradition som brukar benämnas ”den amerikanska sångboken”.
Med texter om hemlösa, magiska pennor, vinter, död, räkningar, advokater, askmoln, improvisation, och om viljan att lära sig franska, har det blivit en charmerande melankolisk skiva med en helt egen diskbänksrealistisk tonträff.
©Dan Backman Rec publ i SvD 140625
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera