kritik sedan 1993

Meshuggah: Gröna Lund, Stockholm, 30 maj 2014

12 april uruppförde Kungliga Filharmonikerna beställningsverket ”Ärr” av den uppmärksammade tonsättaren Jesper Nordin. Det suggestivt dramatiska verket är inspirerat av Meshuggah-låten ”Bleed”, från albumet ”ObZen”. Nordin, som är ett Meshuggah-fan, har förklarat hur han tagit ”vissa av de rytmiska cellerna, vissa delar av harmoniken och det huvudsakliga riffet” och med egna tillägg stöpt om det till ett orkesterstycke för Filharmonikerna.

Det är symptomatiskt att Meshuggah inspirerar en kompositör av konstmusik, gruppen har ju konsekvent utvecklat den trashmetal de startade med till en tekniskt avancerad och rytmiskt komplex musik som både ställer krav på musikerna och de som lyssnar.

Att möta den Umeå-bördiga men numera Stockholmsbaserade gruppen på ett nöjesfält är kanske inte helt optimalt. Men den svenska metalscenen är så stor att även de ute på kanterna, exempelvis de som spelar progressive metal med matematisk precision, kan framträda på alla slags ställen. Gruppens snygga backdrop, som ger intrycket av att härstamma från en utomjordisk civilisation, passar dessutom bra på det överdekorerade Gröna Lund.

Konserten på Grönan är den första av flera som tar Meshuggah till USA, Kanada och Belgien och uppmärksammar att det var 25 år sedan gruppens första skiva släpptes. Låtlistan är tillbakablickande och sträcker sig från ”Cadaverous mastication”, från nämnda ep, till fyra låtar hämtade från 2012 års ”Koloss”. Men är man inte Meshuggah-expert är det svårt att höra någon egentlig skillnad mellan låtarna. Gruppen har ju, på gott och ont, varit enormt konsekventa i sitt skoningslösa manglande av rytmiskt intrika riff, skriksång på gränsen till growl och Fredrik Thordendals sökande gitarrsolon i jazzfusionland.

Det blir inget headbangande men sångaren Jens Kidman är bra på att med spända käkar och bakåtböjt huvud se härligt galen ut och bland entusiasterna långt framme vid scenen bildas det snabbt en moshpit man gärna håller sig en bit ifrån.

Jesper Nordin har talat om hur Meshuggah-musiken i sin grund är teoretiskt uppbyggd men ges ett väldigt kraftfullt uttryck när den framförs. Och visst är det i just den skärningspunkten som gruppens styrka återfinns. För somliga av oss ligger det en tjusning i att se och höra musiker som medvetet spelar mot varandra och i komplicerat polyrytmiska mönster. Skalar man bort det yttre går det att göra spännande kopplingar till Steve Reich, Captain Beefheart och, låt oss säga, en traditionell slagverksensemble från Ghana.

©Dan Backman (rec publ i SvD 140602)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: