kritik sedan 1993

Peter Gabriel: Globen, Stockholm, 22 maj 2014

Peter Gabriel har ända sedan tiden med Genesis odlat ett teatraliskt och konceptuellt drag. När han kommer till Globen med sin ”Back to front”-turné presenterar han konserten som en middag med förrätt (ett lättare och mer akustiskt set), huvudrätt (tungt elektriskt) och efterrätt (albumet ”So” framfört i sin helhet).

Han säger ingenting om extranumren, men man får anta att det är att betrakta som ostbrickan.

Klädkoden på scen är genomgående svart och enkel så man får tro att pengarna lagts på scenljus och projiceringar. Det finns ett antal lampor på kranar som sköts av män i uniform. När det är dags för ”We do what we’re told (Milgram’s 37)” har de ansiktsmasker och drar omkring med lamporna på en räls. Då blir det så dystopiskt att Thåström skulle känna sig hemma.

Det dystopiska draget är kännetecknande för konserten i sin helhet, även om de koreograferade delarna ser ut som om Gabriel och basisten Tony Levin och gitarristen David Rhodes är på ett Friskis & Svettis-pass. Rätt kul faktiskt.

Även om Gabriel kallar ”So” för efterrätt är det ändå genomdraget av albumet från 1986 som är det bästa med konserten. Förutom Levin och Rhodes har han med sig trummisen Manu Katché och klaviaturspelaren David Sancious, samtliga nämnda medverkade på albumet och konserter vid den tiden så trovärdigheten är det inget fel på.

gabriel

©Dan Backman

Fast det allra roligaste är ju förstås att Gabriel tagit med Linnea Olsson på sång och cello och Jennie Abrahamson på sång och gitarr. Den sistnämnda gör en mycket bra insats som Kate Bush i den fortfarande magiska ”Don’t give up” och båda två är lika bra som Laurie Anderson i ”This is the picture (excellent birds). Linnea Olsson spelar också mycket fin cello i ”Why don’t you show yourself”.

Nog finns det många bra partier i den genomarbetade och nästan överambitiösa konserten. Vackra och hotfulla sådana. Men det finns också delar där den stabbiga småfunkiga 80-talsrocken helt tar överhand, inte minst de låtar där Levin slår på strängarna. Allt som den mångsidiga och produktive Gabriel gjort har ju inte åldrats lika fördelaktigt.

©Dan Backman (rec publ i SvD 140523)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: