Edda Magnason: Södra Teatern, Stockholm, 2 maj 2014
När Edda Magnason senast framträdde i Stockholm med eget material skedde det i Kägelbanans bar, inför en nästan jobbigt liten publik. Drygt tre år senare har hon uppgraderats till Södra teaterns stora sal och dragit en stor skara som antagligen blivit intresserad av henne efter den med all rätta tokhyllade rolltolkningen av Monica Zetterlund.
Edda Magnason har också uppgraderat sitt band för just denna konsert med den flitiga dirigenten Hans Ek och hans flexibla ensemble Modern Fantazias. Det är, och det kunde man räkna ut innan, en fantastisk matchning: tillskottet av stråkar, blåsare och slagverk ger mer kropp åt Edda Magnasons intrikata sånger och gör dem än mer kalejdoskopiskt skimrande.
Trots att det är första gången de spelar tillsammans sitter allt som en smäck. Modern Fantazias kompletterar trummorna, elbasen, klaviaturerna och det vokala så bra att man önskar att konstellationen kunde permanentas. Att det fungerar beror förstås på att arrangemangen inte våldför sig på musiken utan på ett finkänsligt sätt förstärker den där det behövs.
Konserten bygger nästan uteslutande på det kommande albumet. Jag uppfattar bara att hon spelar ”Magpie’s nest” från ”Goods” och ”Ropewalking” från den självbetitlade debuten. Edda Magnason talar inte gärna mellan sångerna så den sistnämnda är den enda som presenteras.
Antagligen skulle hon vilja framföra allt som en svit, utan applåder och tal, men ur ett åhörarperspektiv behöver man små pauser för att kunna ta till sig den intensiva och komplexa musiken. Ska man komma med några invändningar på denna annars perfekta konsert så är den alltså något forcerad.
Men även om materialet som framförs är nytt är det lätt att ta det till sitt hjärta. Edda Magnason har ju den sällsynta begåvning som innebär att hon kan förena ett konstmusikaliskt anslag med attraktivt melodiös pop, där de ofta upprepade fraserna underlättar det första mötet.
Kate Bush, Björk och i viss mån Frank Zappa utgör fortfarande möjliga referenspunkter men med de nya sångerna har hon tagit ytterligare kliv mot en ännu tydligare egen musikalisk profil.
Mest sitter hon vid flygeln men vid ett tillfälle rusar hon till en Korg-synt och skruvar fram murrigt mjuka ljud man inte hört på länge och som i orätta händer skulle låta plastiga men här blir alldeles sagolika. Samma sak med steppdansaren som helt plötsligt dyker upp och ger ytterligare färg åt en redan färgrann nusik.
Edda Magnason har ett nytt ypperligt band där alla sjunger så sedan sist har det vokala inslaget blivit mer accentuerat. Klaviaturspelaren Ida Lindberg ges störst vokalt utrymme, men trummisen Niklas Lindström och basisten Niklas Fernqvist bidrar också de med snygga stämmor som jordar Edda Magnasons gälla och ofta teatraliskt flickiga röst på bästa tänkbara sätt. Ibland gör de vokala stämmorna att musiken drar åt soft rock-hållet och vid ett tillfälle kan man till och med tänka på Brian Wilson och något han kunnat skriva åt Beach Boys mot slutet av 60-talet. Ja, så bra är det.
Naturligtvis är det musik som är som skapt att framföras på Södra teaterns stora scen. Det finns ju ett eskapistiskt drag både i musiken och texterna som samspelar perfekt med den ålderdomliga lokalen.
Istället för att surfa på Monica Zetterlund-vågen, det blir inte ens ett publikfriande extranummer från filmen, sjunger Edda Magnason egensinniga sånger om att någon är som en svamp, om att taket faller ner och om hur hon struntar i allt och istället bara flyter som en isbjörn.
Det gör hon naturligtvis helt rätt i.
©Dan Backman Rec publ i SvD 140503
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera