Ola Billgren: Länsmuseet, Gävleborg (2014)
Ola Billgrens konstnärsskap kan delas upp i tre faser: ungdomsårens abstrakta måleri, den sinnliga fotorealismen och de sista två decenniernas blandning av det abstrakta med det föreställande i en närmast monokrom och romantisk gestaltning.
Den utställning som nu visas i Gävle belyser den fotorealistiska perioden med avbildandet av närmiljön – hemmet, familjen, vännerna – i fokus. Det innebär i praktiken tjugoåtta verk från åren 1962 till 1976. Samtliga tätt hängda i ett rum med en kongenial möbelgrupp på en ryamatta. Jag hade gärna sett att utställningen fått breda ut sig, Ola Billgren (som gick bort 2001) var en produktiv konstnär så man saknar naturligtvis många viktiga verk.
Det ligger en spännande motsättning i Ola Billgrens svårgenomträngliga texter – både om sig själv och andra – och det närmast förföriska i hans bilder. Det spelar liksom ingen roll att många målningar har märkliga bildutsnitt, som misslyckade fotografier, idag är det ändå att betrakta som klassiskt vackert måleri med en varm och sublimt dämpad kolorit.
När vänporträtten blir mer konventionella i början av 1970-talet kan man till och med komma att tänka på det sena 1800-talets konst. Ett självporträtt från 1976 som en svårmodig konstnär i motljus – sådana har vi sett många gånger – innehåller inga synliga komplikationer och skiljer sig radikalt från den fragmentiserade målningen ”En vän till mig” (1967).
Här är det tre disparata delar som samsas på samma duk, alla med fotografiska förlagor. Den nakna kvinnan i bildens vänstra del är hämtad från ett fotografi av Bill Brandt, det summariskt uppstrukna mittpartiet är från det berömda foto där Yves Klein slänger sig ut från ett hustak, den högra delen med en mörkhårig kvinna ser ut att ha en filmremsa som förlaga.
Det har förts många djupgående resonemang kring Ola Billgrens konstnärsskap – som stod helt vid sidan av det politiserade kulturklimatet på 60- och 70-talet men förebådade postmodernismen på 90-talet – men det är knappast teorierna bakom bilderna som gör dem giltiga idag. Skulle målningarna inte ha ett så starkt visuellt utryck – en gåtfullhet bortom orden – skulle Ola Billgren bara vara en parantes i den svenska konsthistorien.
Efter Gävle går utställning vidare till Jönköpings Läns Museum och Östergötlands museum. Frågan är varför ingen institution i Stockholm hoppat på tåget. Billgren har ju inte visats i huvudstaden sedan 1991 och det har tillkommit nya generationer som borde få se dessa fantastiska målningar i original.
©Dan Backman Rec publ i SvD 140305 (foto Dan Backman)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera