Lindi Ortega/Crying Day Care Choir: Kägelbanan 17 februari 2014
Om Miss Li skulle växla in på ett spår som var lite mer rockabilly och americana skulle hon kunna hamna i närheten av Lindi Ortega. De har snarlika röster – av den där genomträngande sorten – och samma slags frejdiga energi, även om kanadensiska Lindi Ortega (numera bosatt i Nashville) är en mer coolt laidback scenpersonlighet än Miss Li.
Med klarröda läppar, flor och en konstfull håruppsättning går tankarna även till ”Twin Peaks” när hon ger en konsert i Stockholm. Draget av rockabilly är ju rätt i sammanhanget och Lindi Ortegas tal om spöken, och framförandet av en nekrofil kärlekssång, är ju väldigt mycket David Lynch.
Hon berättar att hon frågat personalen på Södra Teatern om huset var hemsökt och fått till svar att, jovisst, det finns ett kvinnligt och manligt spöke. Naturligtvis var de inbjudna till konserten.
©Dan Backman
Tillsammans med en gitarrist och en trummis, den sistnämnde har inte så mycket att göra, bjuder hon på en skarpskuren konsert helt utan fluff. Lindi Ortega sjunger med en genomträngande och lite hes stämma och Champagne James Robertson spelar twangigt och hårt på sina olika Fender-guror.
Det låter genomgående bättre än på de tråkiga skivor hon gett ut och sångerskan och gitarristen har ett närmast telepatiskt samarbete, men jag blir lite irriterad på att Champagne är lite för förtjust i sina egna inpass. Gitarrister har ju en tendens att bli det.
Förra gången som Lindi Ortega spelade i Stockholm var det på en liten hotellbar, nu skulle det varit på det betydligt större Kägelbanan men biljettförsäljningen gick trögt så det fick bli på den mindre bardelen istället. Ändå tyder allt på att det kommer bli större scener framöver.
©Dan Backman
Uppvärmarna ”Crying Day Care Choir” från Malmö var en ny men mycket charmerande bekantskap. Äkta paret Sara och Jack Elz både ser ut och låter som äkta hipster-hippies. Med Jacks bror på gitarr och stödsång blir det en jättemysig family affair i americanans tecken.
Med gulliga sånger, som önskar att de vore födda i USA och hade Incredible String Band som gudföräldrar, och Jacks trivsamma pladder om hur de en gång bodde på mormoderns kolonilott blir det en kort men naggande god spelning.
Om det blir någon uppföljning på ”Jills veranda” borde hon absolut bjuda över hela gruppen till Nashville. Det skulle bli seriens höjdpunkt.
©Dan Backman (rec publ i SvD 140218)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera