kritik sedan 1993

Gabriel Orozco: Moderna Museet, Stockholm 2014

Gabriel Orozcos konst gör sig bra i reproducerad form. Det är en fördel i vår medialiserade värld och utgör en bidragande orsak till det globala genomslag i den högre konstdivisionen som den mexikanska konstnären fått.

Det är särskilt fotografierna av en smal Citroen – först visad på Galerie Chantal Crousel i Paris 1993 – som fått global spridning. Det är en klassisk bilmodell från 1955 som genom konstnärens ingrepp slimmats, fast med bibehållen klumpiga elegans. Hade den tagits med i filmatiseringen av Boris Vians ”Dagarnas skum” hade den lätt smält in i den retrofuturistiska miljön.

IMG_3669

©Dan Backman

”Paddan” finns förstås med när världsmedborgaren Gabriel Orozco för första gången visas i Norden. Men det är inte originalet som rullats in i Moderna museets största utställningssal utan en kopia gjord förra året. Nu som då är det en existerande bil som sågats i tre delar på längden och sedan sammanfogats utan den mellersta delen. Denna gång är det en vinröd Citroen som stympats och nu tronar likt ett modifierat readymade som en av utställningens två fixpunkter.

citroen©Dan Backman

En intressant notering, om jag får uppehålla mig ytterligare en stund vid bilen, är att Ulrik Samuelsson också ställt ut en Citroen DS. Fast det var på Galleri Doktor Glas 1978, alltså 15 år innan Orozco. Då var det en Citroen som träådrats i en brun nyans och med svartmålade däck, stötdämpare, handtag, lyktor, backspeglar och fönster. Det var ett minst lika iögonfallande konstobjekt, med en laddning av död och erotik. (Nog är det lite konstigt detta inte nämns med ett ord i katalogen).

Vid sidan av Paddan är det ”Dark wave” – en fullskalig reproduktion av ett valskelett täckt av tecknade vågformer – som påkallar särskild uppmärksamhet. Också den är en version av ett tidigare verk, permanent installerat i ett bibliotek i Mexico City. Men hur imponerande själva reproduktionen av den strandade valen än är kan jag inte se att den konstnärliga gestaltningen särskiljer den från sådana som inhyses i världens alla naturhistoriska museer. Jo, de tecknade cirkelformerna korresponderar fint med valens form och vågornas rörelse men det känns ändå stumt där det hänger på Moderna.

Cirkelformen – och upptagenheten vid naturprocesser – återkommer som ett genomgående tema i Orozcos konstnärsskap, inte minst i de geometriska målningar som utgör en del av utställningen. Cirklar som korsas av vertikaler och horisontaler. Ofta målade i klara nyanser av blått och rött, som en variant på Piet Mondrians kvadrater och rektanglar.

Gabriel Orozco är en svårkategoriserad konstnär och på Moderna museet får bilen, valen och målningarna samsas med fotografier, objekt i terrakotta och stenar med graverade mönster. Allting organiskt sammanflätat och präglat av en slags lätthet i uttrycket. En form av poetisk konceptkonst om man så vill.

På samma sätt som valskelettet oundvikligen pekar åt ett konceptuellt musealt håll ger stenarna och terrakottaobjekten likartade associationer. Arrangerade på låga podier ger de förstnämnda intrycket av att vara artefakter från en utomjordisk kultur – alternativt surdegsbröd eller en lek med den modernistiska skulpturtraditionen – medan de senare tycks vara hämtade från arkeologiska utgrävningar.

Av fotografierna är det ett som står ut, ”My hands are my heart” från 1991, ett tvådelat foto av en lerklump kramad till ett hjärta. Att det råkar vara ett av Orozcos mest spridda verk är inte konstigt då det är lika formmässigt slagkraftigt som det är innehållsmässigt laddat.

Övriga fotografier präglas av ett prosaiskt känsloläge med humoristiskt poetiska förtecken: en sovande hund, imma på ett flygellock, limeklyftor på ett schackbräde. En konceptuellt präglad fotosvit från 1995 är ägnad de gula vespor, med ursprung i DDR, som är vanliga i Berlin. Allt småkul och dekorativt, som kattmatsburkarna på vattenmelonerna, men inte mycket mer än det.

Det jag inledningsvis skrev om att Gabriel Orozcos verk gjorde sig bra på fotografier innebär också att den katalog som producerats av Moderna museet i samarbete med Kunsthaus Bregenz är av den tjusigare sorten.

Då den österrikiska konsthallen uppenbarligen är en modernistisk dröm i betong och glas, ritat av arkitekten Peter Zumthor, blir installationsbilderna därifrån ett fint komplement till den nedtonat strama utställning vi möter i Moderna museets torra Rafael Moneo-rum.

Men det ska sägas att det är katalogens bilder som är bra, inte texterna. Från början till slut rör det sig om en typ av konstteoretisk prosa som lämnat det begripliga samtalet om konst och istället snurrat in sig i en snårskog av citat, fotnötter och långsökta filosofiska resonemang. Sådant som bäst lämpar sig för akademiska seminarier.

Med risk för att bli anklagad för antiintellektualism känns det som att Moderna museet återigen glömt bort att kommunicera med en konstintresserad allmänhet utan tillgång till den konstvetenskapliga begreppsapparaten.

©Dan Backman (rec publ i SvD 140218)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: