kritik sedan 1993

Mezzoforte: Fasching, Stockholm, 13 februari 2014

1977 bildade de unga musikerna Eytór Gunnarsson, Jóhann Ásmundsson, Gunnlaugur Briem och Fridrik Karlsson fusiongruppen Mezzoforte. 37 år senare är laguppställningen identisk när den isländska fusiongruppen Mezzforte gör ett sällsynt framträdande på huvudstadens jazzscen numero uno.

Det är alltså ett extremt samspelt gäng som besöker ett fullspikat Fasching. Att trumpetaren och klaviaturspelaren Sebastian Studnitzky och den svenska tenoristen Jonas Wall tillkommit ganska nyligen förändrar inte musiken alls, det är ju islänningarna som står för det stabila fundamentet.

Trummisen Gunnlaugur Briem och basisten Jóhann Asmundsson måste särskilt lyftas fram. Det är faktiskt helt underbart att höra hur de sätter det funkiga groovet med kraft och precision.

Även gitarristen Fridrik Karlsson förtjänar ett specialomnämnande. Hans solon är genomgående kreativa, melodiösa och smakfulla. I likhet med alla andra i Mezzoforte har han inget behov att att stila med sin teknik. Alla hör ju ändå att han är tekniskt driven, det är inget han måste poängtera.

mezzogforte

©Dan Backman

Man slipper alltså teknikuppvisningar, ändlösa solon och ett tvångsmässigt funkande. Som få andra i genren vågar Mezzoforte-männen dessutom tona ner intensiteten ibland. I en ballad skriven av den nyss nämnda gitarristen plockas den nylonsträngade gitarren fram och hamnar i ett läge ungefär mellan John McLauglin och Pat Metheny.

Som bäst är det förstås när gruppen är som mest Los Angeles-slicka. Då vill man boka nästa Norwegian-flight till den amerikanska västkusten. Fast gärna via en tidsmaskin så att det är slutet av 1970-talet när man landar på LAX, istället för början av 2010-talet. Det var ju då det var som mest smooth.

Men allt är inte bra. Fusionmusikens baksida är som bekant att den ibland går på tomgång. Ibland tippar det exakta och stabila över i det tråkiga.

Tänk vad kul det skulle vara om någon för bara en liten stund skulle kunna flippa ut i några oväntade tonföljder. Eller spela medvetet fel. Let´s go crazy liksom.

Men nej, det händer inte denna kväll heller.

©Dan Backman (rec publ i SvD 140214)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: