Pat Metheny Unity Group: Kin (Nonesuch/Warner, 2014)
Det kan vara svårt att hålla jämna steg med Pat Metheny. Den amerikanska gitarristen och kompositören är ju produktiv som få och tycks ständigt ha ett antal projekt på gång.
Det mest långlivade av hans projekt har förstås varit konstellationen Pat Metheny Group, aktiv mellan åren 1977 och 2005 men nu, av allt att döma, begravd.
Skivan som nu kommit är den andra med den konstellation som albumdebuterade 2012 och förutom Metheny själv då bestod av blåsaren Chris Potter, trummisen Antonio Sanchez och basisten Ben Williams. Till den nu aktuella uppföljaren har multiinstrumentalisten Giulio Carmassi adderats till sättningen och gruppnamnet ändrats från Pat Metheny Unity Band till Pat Metheny Unity Group.
Men även om alla gruppnamnen är förvillande lika varandra kan man ändå se det som att Metheny slagit in på en delvis ny väg. Musiken känns förvisso till stora delar igen – det är ju fortfarande Metheny som står för alla kompositioner och arrangemang – men gruppen har fått en tydligare kropp och en mer uttalad attack i utspelet.
Det märks på den lika finkänsliga som muskulösa rytmsektionen men den mest påtagliga skillnaden står att finna i den fabulösa saxofonisten Chris Potters insatser. Som en av de bästa på dagens jazzscen är han strålande vare sig det gäller framförandet av Methenys intrikata teman eller som solist, hör bara hans hårdkokta tenorsolo i öppningsspåret ”On day one”. Där och då blir det återigen tydligt att Potter kan jämföras med Michael Brecker, den i förtid bortgångna saxofonisten som Metheny samarbetade med på albumet ”80/81”.
Jämförd med debuten är ”Kin” ett signifikativt steg framåt. Det kalejdoskopiskt symfoniska draget har betonats och förstärkts i och med inkluderandet av den fantastiska multiinstrumentalisten Giulio Carmassi, som tycks lika hemtam på klaviaturer som blåsinstrument.
Som vanligt när det gäller Pat Metheny täcker musiken in ett stort antal stilar och uttryck. Som en musiketnolog inkorporerar han såväl olika musikkulturer som olika jazzepoker. Allt dynamiskt sammanfogat till en attraktivt färggrann helhet som inte ens är rädd att närma sig det svulstiga och sentimentala.
Det blir en aning övermäktigt, något som en utomstående producent skulle kunna styra upp. Men man måste ändå imponeras av den otroligt höga nivån, både när det gäller komposition och framförande.
Och vilken annan grupp skulle kunna få till en så bländande vacker souljazzig ballad som ”We go on”? Det är bara jänkare av denna kaliber som klarar sådant.
©Dan Backman Rec publ i SvD 140205
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera