kritik sedan 1993

Björn J:son Lindh 1944-2013

Björn J:son Lindh, som avled på lördagen i sviterna av en hjärntumör, var måhända mest känd för sitt karaktäristiska sätt att väsa i tvärflöjten. Eller så var det för den romantiskt smäktande ”Brusa högre lilla å”. En närmast symfonirockigt brusande melodislinga som fortsatt att attrahera nya generationer av lyssnare.

Det finns naturligtvis mycket mer att plocka fram ur den både långa och framgångsrika karriären. Det gör det alltid, men särskilt i fallet med den mångsidiga flöjtisten, pianisten, kompositören och arrangören Björn J:son Lindh. Han samarbetade ju med så många – Ralph Lundsten, Staffan Scheja och, alldeles särskilt, den eviga parhästen Janne Schaffer – och rörde sig lika gärna i strålkastarljuset som bakom andra artister.

Samtidigt som han 1971 startade upp en framgångsrik solokarriär med det Anders Burman-producerade albumet ”Ramadan” jobbade han flitigt som studiomusiker, med artister som Cornelis Wreesvijk, Bernt Staf och Merit Hemmingsson, och skrev filmmusik. Först till Bo Widebergs filmatisering av ”Mannen på taket” 1976, följd av en rad filmer. Han kom senare också att skriva musik för teater och för orkesterar av varierande storlek.

Björn J:son Lindh var en välutbildad musiker och kompositör, först vid Musikhögskolan i Ingesund, sedan Musikhögskolan i Stockholm. Efter avslutade studier gick han 1969 med i bandet Atlantic Ocean. Den Stockholmsbaserade gruppen gjorde bara en skiva men brukar ses som en viktig föregångare till den progressiva svenska musiken.

Förhållandet till proggen var dock kyligt, egentligen bara beroende på att han spelade in på ett kommersiellt skivbolag, en dödssynd för proggarna. Björn J:son Lindh hamnade därmed i samma läge som Pugh Rogefldt, som också spelade in på Metronome.

Sett ur en konstnärlig aspekt är det Björn J:son Lindhs 70-tal som stått sig allra bäst. Inkorporerandet av framför allt arabiska influenser i en ofta jazzfunkig ljudbild förebådade det som kom att kallas för world music och gav den instrumentala musiken en egenartat attraktiv klang och rytmik man inte hade hört förr. Och som, det bör tilläggas, fortfarande har kvar all sin fräschör och vitalitet.

Björn J:son Lindh blev 69 år.

©Dan Backman (minnesord publ i SvD 131221)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: