Sven Ljungberg: Ljungbergmuseet, Ljungby (2013)
Jag är med min mamma på en vårdcentral i Tumba och passar på att närstudera den tidstypiska konstnärliga utsmyckningen, som tycks härstamma från 1970-talet. En hel del stöpplade väggar och några grälla landskap, som nästan känns retro-intressanta igen, tyder särskilt på det.
I en av korridorerna finns sex träsnitt med kråkor och skator i olika situationer. De inramade grafiska bladen hänger lite på sniskan och är lätta att avfärdas som anonym institutionskonst.
Jag kan ganska omgående konstatera att det är Sven Ljungberg som är upphovsman. Men det krävs en liten stunds betraktande för att ta in det skickliga hantverket och hitta in till de små berättelser, inkluderande en katt och en hare, som jag inbillar mig att man kan läsa in i de sorgligt undangömda men egentligen väldigt fina bilderna.
Det gäller bara att hitta dem. Som så många andra konstverk i kommunala och statliga korridorer har de hängt på samma plats lite för länge. Så länge att de nästan blivit osynliga.
Idag, 15 december 2013, skulle Sven Ljungberg fyllt 100 år. Med anledning av detta firas den för tre år sedan avlidna målaren, grafikern, tecknaren och författaren med en utställning på det egna museet i Ljungby. Arkitektritat av sonen Pontus och sedan förra året utnämnt till länskonstmuseum. Det är vare sig första eller sista gången: museet upplåter kontinuerligt sina salar åt andra konstnärsskap men fokus ligger förstås på Sven Ljungberg och hans hustru Ann Margret Dahlquist-Ljungberg.
Utställningen är inte den enda som uppmärksammar konstnären. Smålands konstarkiv/Vandalorum visar fram till 9 februari 2014 upp den lika produktiva som stridbara smålänningens mest politiskt inriktade verk, med inlån från Ljungbergmuseet och Moderna museet. Verk som i sin agitatoriskt dekorativa trubbighet gick utmärkt ihop med 1970-talets proggiga anda.
Staffanstorps Konsthall och Vida museum på Öland uppmärksammar också Sven Ljungberg med utställningar nästa år, från 9 februari respektive 1 maj.
Det är lite märkligt att inga av de stora institutionerna visat intresse för Ljungberg-jubileet. Konstlivet styrs förvisso av trender men att den folkkära Ljungberg inte riktigt passar in på dagens ifrågasättande och undersökande konstscen borde inte utgöra något hinder. Konstnären hyste förvisso en omutlig och okomplicerad tilltro till måleriets, teckningens och grafikens giltighet men det är ju inte så att traditionella målare är portade från konstsalongerna. Om inte annat så borde Ljungbergs stridbara engagemang i miljö- och samhällsfrågor såväl som medborgare, konstnär och som direktör och rektor för Konsthögskolan 1972 till 1981 kunna vara av intresse i dessa dagar.
Den nu pågående utställningen på Ljungbergmuseet kastar dessvärre inte något nytt ljus över konstnärsskapet. Inte heller problematiserar den bilden av Ljungberg. Tvärtom är det en ytterst anonym hängning som inte verkar vilja något mer än att gruppera målningarna tematiskt.
Frånvaron av vissa favoriter uppvägs av att Pontus Ljungberg letat rätt på en hel del aldrig förr visade bilder. Sammantaget grusar den stora mängden verk schablonbilden av den debattsugna och lätt vresiga konstnären som hängde upp maktfullkomliga kommunpampar i lyktstolpar och avbildade den idylliska blomsterprakten i den egna trädgården. Hans palett rymde ju så mycket mer.
Den omfattande utställningen rymmer 165 målningar från 1930-talet och framåt, de senaste målade i Italien strax innan han gick bort. I det största utställningsrummet flankeras den monumentala men rätt trista målningen ”Gästabud” av tidlöst naturalistiska och osentimentalt sakliga bilder fyllda med äpplen, rotfrukter, lök, sallad och potatis. Sedda i ljuset av det matintresse som vuxit sig så starkt får de en överraskande aktualitet. De kärva penseldragen och den nedtonade koloriten får avbildningarna till att bli ett nyttigt alternativ till den glassiga matporr vi matas med och passar perfekt till den nygamla trend som förespråkar lokalt odlad och årstidsanpassad föda.
Sven Ljungberg har som alltid en sakligt och nyktert registrerande blick och har inte brytt sig om att arrangera vare sig rotsakerna eller frukterna till förföriska stilleben. Snarare är det som att han snabbt lagt upp dagens skörd framför mobilen, bara för att lägga ut på Facebook eller Instagram.
Det sakliga präglade även blommorna och allt annat som Sven Ljungberg porträtterade, eller ska vi säga dokumenterade. Inte minst gäller det dokumentationen av Ljungby. Det försvinnande gamla och det framväxande nya.
Konstnärens ilska över grävskopornas brutala framfart i den gamla stadskärnan hindrade honom dock inte från att dokumentera byggandet av det stora hotell och det typiskt svenska köpcentrum som även Ljungby begåvades (eller bestraffades) med.
Just de målningarna hör paradoxalt nog till hans bästa. Det finns särskilt en målning över ”lilla torget”, med en ICA-affär till vänster och ett EPA-varuhus till höger, där hans måleri verkar vara på väg från det naivistiskt sakliga till det nästan fotorealistiska. Den finns tyvärr inte med på utställningen men den utgör en alternativ ingång till konstnärsskapet.
Sven Ljungberg grävde alltid där han stod och året runt gav han sig ut med sin portabla målarbod för att dokumentera de byggprojekt som försiggick. På utställningen finns bland annat några mycket fina exempel på det idoga dokumenterande av byggandet av en betongbro över Lagan, den å som rinner genom Ljungby. En av dessa, ”Cyklist över bron”, är särskilt fin. Med en gul regnjacka, vita stövlar och ett paraply i rött, blått och gult – och en orange barnsadel – blir speglingen av cyklisten i den regnvåta betongen till en liten Mondrian-målning. Det är svensk vardags-depp upphöjt till målarpoesi.
Här finns också många säkra porträtt av – som det ser ut – äldre stabila smålänningar sittande på sängar med katten bredvid, på kökssoffa med randigt tyg och i kök med rutigt golv och ljusturkos pärlspont.
Man bjuds som besökare även en hel del bilder från den lilla italienska kuststaden Cupra Marittima, dit Ljungberg lockades av konstkritikern och konstnären Torsten Bergmark. Ljungberg skaffade sig sedemera en egen lägenhet och målade mycket därifrån. De ser på många sätt ut som bilderna från Ljungby, bara lite tråkigare. Det är som att något av särarten till viss del gick förlorad i Italien.
På den övervåning som omgärdar den lilla ljusgården i det sympatiskt småskaliga museet – det här är så långt bort från ett pompöst minnesmärke man kan komma – finns permanent utställt exempel på Ljungbergs illustrationer och stringenta grafik. Dock inga exempel på hans många offentliga verk till kyrkor och institutioner. Det är, precis som många av målningarna, välbekanta bilder man sett i många sammanhang. Inte minst illustrationerna till de självbiografiska böckerna. Och de av författare som Ivar Lo-Johansson och Pär Lagerkvist.
Här kan man också hitta ett urval av Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs illustrationer. Också hon var samhällsengagerad, särskilt i kvinno- och milöfrågor, men var inte lika traditionell i sitt uttryck som maken Sven. Hennes illustrationer från slutet av 1960-talet har ett överhettat och hallucinatorisk anslag som gör dem närmast psykedeliska.
Det finns dock inget av Sven Ljungbergs målande storebror Sigge. Men han uppmärksammades med en retrospektiv 2006. Precis som sin bror dokumenterade Sigge det gamla Ljungby, men han gjorde det med ett mer fantasifullt naivistiskt anslag som särskiljde honom från och, till vissa delar, kom att överglänsa lillebror Svens mer försiktiga konstnärsskap. Det gäller särskilt målningarna med motiv ur bibliska berättelser. Sven Ljungberg har för övrigt porträtterat brodern när han med dekorativt handlag skildrar hur Israels folk tågar genom Röda Havet. Det är en udda men väldigt fin målning.
Jämförd med broderns mer svårfångade konstnärsskap blir det tydligt att Sven Ljungbergs bilder i stort sett saknar undertext. Allt är liksom vad det synes vara. Det är naturligtvis på gott och ont: lika mycket som jag uppskattar Ljungbergs tydliga och rejäla tilltal, lika mycket saknar jag det antydda och motsägelsefulla.
När jag på väg hem tar en sväng genom Ljungby med bilen ser jag att Sven Ljungbergs älskade torg är under omgörning igen. Det känns helt naturligt för den som likt mig själv lärt känna den lilla staden via Ljungbergs bilder. Med en gul grävskopa, gulröda avspärrningar och i fonden hotellet – som idag kan uppfattas som rätt snyggt i sin postfunktionalistiska klossighet – ser det ju ut som en uppdaterad Sven Ljungberg-målning från ett Bingolotto-Sverige där det alltid är vardag.
©Dan Backman Rec publ i SvD 131216
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera