kritik sedan 1993

Kult: Sveriges Radio P1 2013

Ola Salos ”Kult” rubriceras som en radiorockopera men känns mer som en musikal, skriven direkt för radiomediet. Upplägget med en orkester och en rockgrupp, och sångare som fritt rör sig mellan pop- och operaidiomet, gör att helaftonsföreställningen låter sig placeras någonstans mellan Andrew Lloyd Webber och Claude Michel Schönberg. Med lite Björn & Benny här och där, det är väl ofrånkomligt.

Det är en imponerande och ambitiös satsning. Ola Salo har låtit sig inspireras av sin egen gymnasietid och diktat ihop en högdramatisk berättelse med ett färggrant persongalleri, förlagd till den fiktiva domkyrkostaden Segerstad.

I centrum för historien står gymnasisterna Elin (Nooni Bao) och Märta (Paula Santa Eufemia). En skoluppgift i ämnet romantikens författare och poeter, och en upptäckt av en handskriven lapp med ett okänt poem, leder till en rad händelser som uppdagar mörka hemligheter i den lilla staden. En inledningsvis oskyldig lögn växer och leder till ond bråd död i ett drama där allt ställs på sin spets och som tidsmässigt tycks vara förlagt till ett tidigt 90-tal (journalisten, den lokala rockstjärnan) men där vissa karaktärer (rektorn, domkyrkoprosten, landshövdingen) förefaller hämtade från en annan tid.

Den tidsmässiga ambivalensen gäller även den konstnärliga gestaltningen. Språket går från det högtravande till det vardagliga. Ibland i formen av lyckade pastischer, några gånger med ett lite knöligt och mindre sångbart resultat.

Musikaliskt är det genreöverskridande på det där sättet som blir fullt logiskt i den kontext som musikalformen erbjuder. Det finns inget nyskapande eller ens något särskilt spännande att hitta, men det är välkomponerat och snyggt arrangerat och med en omedelbar attraktionskraft. De vokala insatserna är genomgående utmärkta. Nooni Baos Elin och Paula Santa Eufemias Märta görs med en charm och inlevelse som kontrasteras fint mot det gammaldags pompösa som präglar Niklas Hjulströms domprost, Marcus Jupithers rektor och Sven-Bertil Taubes landshövding.

Jo, det är en riktigt bra föreställning. Det som till en början känns tillgjort högtravande och naivt blir till en styrka när det efterhand framgår att det är ett konsekvent och väl genomfört grepp.

Föreställningen tål inte riktigt att skärskådas i sina enskildheter, då blir vissa scener småtöntiga. När Marcus Krunegård sjunger sina överkäcka repliker till brittisk glamrock är det på gränsen, även om det dramaturgiskt sett är ett lika effektivt grepp som när ”folket” via klassisk körsång i nationalromantisk stil för handlingen framåt.

Musikalens styrka ligger i att allt skruvats upp till en lagom överspänd nivå. Inget hålls tillbaka, vare sig sig det högstämda, spännande eller det härligt melodramatiska. Ett lyckat förstlingsverk för den mångsidiga Ola Salo.

Manus: Ola Salo, Viktor Björnberg. Musik: Ola Salo. Arrangemang, dirigent: Jonas Nydesjö. Regi: Marie Wennersten. Medverkande: Nooni Bao, Ole Bang, Paula Santa Eufemia, Markus Krunegård, Niklas Hjulström m fl.

©Dan Backman (rec publ i SvD 131101)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: