Midlake: Antiphone (PIAS/Border, 2013)
Det här var konstigt. Som sångare och huvudsaklig låtskrivare trodde man att Tim Smith, som lämnade Midlake förra året, utgjorde den viktigaste länken i den Texas-bördiga gruppen. Men nu när ”Antiphon” släppts låter det som ett fullt logiskt fjärde album.
Eric Pulido sjunger med en lika mjuk och vackert ledsen stämma som Smith, de fina sångstämmorna sitter där de ska och låtarna har det där drömskt melankoliska sagoskimret som gjort Midlake till det bästa tvärflöjt-bandet i det lilla utrymme som finns mellan skäggrocken och den psykedeliska folkrocken.
Den största skillnaden ligger i det påtagligt tyngre anslag som till viss del präglar ”Antiphon”. Det finns förvisso fortfarande tydliga spår av såväl brittisk folkrock som den vimsiga Canterbury-skolan från tidigt 70-tal, men vare sig Pentangle eller Hatfield & The North ville någonsin vara så tunga och mörka som ”nya” Midlake.
Idag är det istället Dungen som kanske utgör den bästa referenspunkten när Midlake-männen manar oss att, som det heter i ”Provider”, följa med ner i ett rävgryt.
©Dan Backman Rec publ i SvD 131030
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera