kritik sedan 1993

Midlake: Antiphone (PIAS/Border, 2013)

Det här var konstigt. Som sångare och huvudsaklig låtskrivare trodde man att Tim Smith, som lämnade Midlake förra året, utgjorde den viktigaste länken i den Texas-bördiga gruppen. Men nu när ”Antiphon” släppts låter det som ett fullt logiskt fjärde album.

Eric Pulido sjunger med en lika mjuk och vackert ledsen stämma som Smith, de fina sångstämmorna sitter där de ska och låtarna har det där drömskt melankoliska sagoskimret som gjort Midlake till det bästa tvärflöjt-bandet i det lilla utrymme som finns mellan skäggrocken och den psykedeliska folkrocken.

Den största skillnaden ligger i det påtagligt tyngre anslag som till viss del präglar ”Antiphon”. Det finns förvisso fortfarande tydliga spår av såväl brittisk folkrock som den vimsiga Canterbury-skolan från tidigt 70-tal, men vare sig Pentangle eller Hatfield & The North ville någonsin vara så tunga och mörka som ”nya” Midlake.

Idag är det istället Dungen som kanske utgör den bästa referenspunkten när Midlake-männen manar oss att, som det heter i ”Provider”, följa med ner i ett rävgryt.

©Dan Backman Rec publ i SvD 131030

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: