Miss Saigon: Malmö Opera 7 september 2013
Malmö Opera tar det säkra före det osäkra och inleder höstsäsongen med ännu en musikal av teamet Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil. 2011 var det ”Les Miserablés” som spelades och nu är det ”Miss Saigon” som sätts upp. Båda är musikaler med breda träffytor, båda i regi av den rutinerade Ronny Danielsson.
Det är andra gången som ”Miss Saigon” spelas på Malmö Opera (första gången var 2002) och det sker vid en tidpunkt då stormakten USA än en gång planerar ett militärt ingrepp i en konflikt utanför landets gränser. Även om inbördeskriget i Syrien inte går att jämföra med det i Vietnam ger det ändå en viss aktualitet åt den ”Miss Butterfly”-liknande historien förlagd till Vietnamkrigets slutskede och efterspel.
Fast det ska genast sägas att berättelsens politiska dimension kommer i skymundan av den tragiska kärlekshistorien mellan den amerikanska soldaten Chris (Philip Jalmelid) och den prostituerade vietnamesiskan Kim (Li-Tong Hsu). Kriget blir mest en bullrig och dramatisk fond, något att använda sig av för spekatakulära och snyggt genomförda scener med bomkrevader, helikopterevakueringar och militärparader till Ho Chi Minhs ära.
Inga av dem överträffar dock scenen där hallicken Engineer (Dan Ekborg) sjunger ut sin längtan till drömlandet USA. Med kläder i den amerikanska flaggans färger som glittrar mer än en kollektiv utförsäljning av Liberaces mantlar och de scenkostymer som bars av de svenska dansbanden på 70-talet blir det Las Vegas-kitsch förvandlad till stor stram konst. Faktiskt något av det snyggaste jag sett på en svensk scen.
”Miss Saigon” inkluderar förvisso manliga rollkaraktärer, Philip Jalmelid (Chris) och Oscar Pierrou Lindén (John) nyanserar förtjänstfullt sina amerikanska soldater, men det är kvinnorollerna som är starkast. Li-Tong Hsu, som här gör sin första roll på en svensk scen och imponerar med sitt svenska uttal, är gripande som den unga Kim. Den sista uppgörelsen med Thuy (Rommel Singson), mannen hon lovats bort till som barn, hör till föreställningens starkaste. Likaså scenen med Ellen (Cecilie Nerfont Thorgersen) där triangeldramat, dessutom med ett barn inblandat, uppdagas för de båda och berättelsen tar en vändning som leder fram till det oåterkalleliga slutet.
Ibland glömmer man nästan bort att det är en musikal man tar del av. Visst finns här enstaka sångnummer som kliver fram och kräver sin applåd men uppsättningens styrka ligger i gestaltningen av det dramatiska förloppet. Ronny Danelssons regi och de medverkandes förmåga att levandegöra texten genom sång – här sägs inte många ord utan musik – skapar en föreställning som hellre bör betecknas som musikteater än musikal. Till detta bidrar förstås också Malmö operaorkester som under Mats Rondins ledning håller sig lite i bakgrunden och lyckosamt navigerar förbi det svulstigaste dragen i Schönbergs musik. Med asiatiskt ljudande slagverk frammanas en livfull och luftig ljudbild.
©Dan Backman (rec publ i SvD 130907)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera