David Byrne & St Vincent: Filadelfiakyrkan Stockholm 20 augusti 2013
David Byrne är alltid intressant. Senaste konserten i Sverige minns jag som en riktig vitamininjektion. Humoristiskt New York-arty och energiberikad med skruvad koreografi som inbegrep inte bara tre skickliga dansare utan även David Byrne själv och de medverkande musikerna.
Även denna gång dansas det på scenen. Ömsom robotaktigt, ömsom uppsluppet. Men då det saknas professionella dansare blir det inte lika spännande, dansandet kommer ofrånkomligen i andra hand när det ska spelas samtidigt.
Det är Talking Heads-mannen David Byrne som är kvällens stjärna, i alla fall för den publik som blir helt tossiga av lycka när ”Burning down the house” och ”Road to nowhere” plockas fram.
Byrne och St Vincent (som egentligen heter Annie Clark och har en bakgrund med The Polyphonic Spree och Sufjan Stevens) utgör ett förtjusande par.
St Vincent, som är en cool gitarrist med en skönt distad ton, tillåts ta plats och kompletterar Byrnes lätt neurotiskt new wave-funkiga utstrålning med en något mer jordad framtoning.
Med sig har de åtta blåsare, en trummis och en på klaviaturer. En rätt speciell konstellation som, i alla fall ibland, skulle kunna liknas vid ett uppdaterat och mer funkjazzigt Talking Heads.
Det är en hårt hållen konsert som sömlöst blandar låtarna som Byrne och St Vincent skrivit tillsammans med låtar de gjort var för sig. De delar på sången och blåsarna levererar maffigt riffiga och hyfsat intrikata bakgrunder.
Det är bra, men konceptet känns något begränsat och Filadelfiakyrkans akustik ställer som vanligt till det. Trummorna bullrar så mycket att jag, antagligen för första gången, hade föredragit programmerade beats.
©Dan Backman Rec publ i SvD 130822
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera