Burt Bacharach: Malmö Opera 14 juni 2013
Hur ofta går man på en konsert där i stort sett varenda låt är fantastisk? Och där det största irritationsmomentet är att många av dem komprimerats ihop till medleys.
När Burt Bacharach, som alltid elegant casual i blå kostym, ljusblå skjorta och sneakers, äntligen kommer till Sverige känns det precis så. Som att popklassiker följer på popklassiker utan avbrott, i ett två timmar långt härligt flöde.
Det är faktiskt en lite märklig känsla.
Inte för att det var oväntat. Vi som på allvar följt den idag fortfarande fullt aktiva 85-åriga amerikanska kompositören, och inte bara förknippat hans kompositioner med de artister som spelat in dem, vet förstås att låtkatalogen saknar motstycke. Och att han både gett ut flera utmärkta soloalbum och länge framfört dem på scener världen runt.
Till Malmö kommer han med en ganska liten grupp, sju musiker och tre sångare. Själv sitter han vid flygeln. Att musikerna är få har sina för- och nackdelar. Syntstråkarna låter förstås lite plastiga, även om violinisten Eliza James till viss del räddar ljudbilden, men den relativt lilla ensemblen ger musiken en luftighet som kan försvinna när man blåser på med en symfoniorkester.
Sångarna Donna Taylor, Josie James och John Pagano har ett tufft jobb att ersätta de kända och karaktärsstarka röster som sjungit på originalinspelningarna. Det lyckas inte alltid, särskilt inte när sångerna dragits ihop till medleys. Det är när de en och en får kliva ner från pallarna och sjunga ut i okortade versioner som man hör deras vokala kapacitet.
Konserten får således sitt första riktiga lyft när Josie James får lägga ner soulig känsla i ”Anyone who had a heart”. Det är som att samtliga inpireras av det vokala framförandet och möjligheten att få ägna sig åt en låt i sin helhet istället för att hasta vidare till nästa brottstycke. Musiken får det liv som delvis saknats i konsertens medleys.
John Pagano är lika imponerande när han, med en stämma som kan påminna om James Ingram, får sig tilldelat ”I just don’t know what to do with myself” och ”God give me strenght”. Den sistnämnda gör han faktiskt bättre än Elvis Costello, som skrivit den tillsammans med Bacharach.
Burt Bacharach sjunger också några låtar själv. Stämman har alltid varit svag och sårbar men nu är den på ett stadium där den är på väg att försvinna. Den krackelerade rösten utgör en effektfull kontrast mot musikens sofistikerade vändningar och modulationer och det perfektionistiska framförandet av densamma.
©Dan Backman Rec publ i SvD 130616
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera