kritik sedan 1993

Burt Bacharach: Anyone who had a heart (Harper Collins, 2013)

Neil Youngs självbiografi ”Fredsförklaring”, som kom förra året, var vitalt rörig och oförutsägbar. Precis som hans musik. En bok som varken följde någon rätlinjig kronologi eller tog hänsyn till huruvida läsaren kunde följa tankegångarna eller ej.

Burt Bacharach The Art of the Songwriter Anyone Who Had a Heart_webBurt Bacharachs självbiografi ”Anyone who had a heart”, med undertiteln ”My life and music”, har ett mycket mer konventionellt upplägg. Den idag 85-åriga amerikanska kompositören börjar helt enkelt med uppväxten i Kansas City och Forest Hill i New York och avhandlar sedan i rask takt karriären och privatlivet fram till den nuvarande positionen som en globalt hyllad popmusikalisk ikon. Sedan länge boende i Los Angeles med sin fjärde fru och deras två barn.

Bacharach, som även kan skriva arrangör, dirigent, pianist och sångare på sitt visitkort, är förstås allra mest känd för sitt samarbete med textförfattaren Hal David och sångerskan Dionne Warwick. En gudabenådad konstellation som gått till pophistorien för odödliga 60-talshits som ”Don’t make me over”, ”Anyone who had a heart”, ”Walk on by” och ”Do you know the way to San José?”.

Trots att Bacharachs musik kännetecknas av en raffinerad komplexitet både vad gäller harmonik och rytmik har den ofta fått nedsättande och missvisande epitet som schlager och easy listening. Att han ser sig själv som en popkompositör i bred bemärkelse, och med ett perspektiv bakåt i musikhistorien, blir tydligt vid läsandet av memoarerna. Likaså att han bryr sig om den kommersiella aspekten: likt en kalenderbitaren som Per Gessle återkommer han till listplaceringar och delar in sin karriär i ”heta” och ”kalla” perioder. Detta samtidigt som han ger uttryck för en stark konstnärlig integritet, närmast manisk perfektionism och en ovilja att kompromissa.

Det är en i långa stycken osminkad självbiografi. Han uppehåller sig vid dottern Nikki och de djupa problem och svårigheter som präglade deras relation. Nikki blev alldeles för sent diagnosticerad med Aspergers syndrom och tog livet av sig vid fyrtio års ålder.

Relationerna till de första tre fruarna, Paula Stewart, Angie Dickinson och Carole Bayer Sager, tycks också periodvis varit ansträngd. Dels för hans hängivna engagemang i musikskapandet, dels för att han faktiskt tycks vara den avspända playboy han alltid sett ut att vara. Något som, och nu är jag möjligen fördomsfull, manifesterats i ett intresse för kvinnor, styrketräning, tennis, poker och hästar. Och, i viss mån, drinkar.

Kapplöpningshästarna, och allt som följer med ägandet av ett stall, ägnas ett helt kapitel. Är man inte specialintresserad känns det som att ha hamnat bredvid någon på en middag som aldrig kan sluta tala trots att man försöker visa bristande intresse.

Då är det desto intressantare att ta del av hur Burt Bacharach och Elvis Costello faxade noter och texter över Atlanten för den gemensamma skivan ”God give me strenght”. Ett album som hjälpte till att återupprätta hans status som musikgeni.

Lika fängslande är det förstås att följa åren som huskompositör på ”hitfabriken” Brill Building i New York, den lätt turbulenta epoken med Marlene Dietrich och turerna kring den med tiden infekterade arbetsgemenskapen med Hal David och Dionne Warwick.

Här finns spännande möten med Barack Obama, Mike Myers, Frank Sinatra, Imelda Marcos och Whitney Houston men om Sverige nämns inget. Han skrev ”Someday” åt Carola och gjorde en låt tillsammans med Andreas Carlsson, ”When you love somebody”. Ingen av dem hör till hans bättre. Polarpriset, som han 2001 fick tillsammans med Robert Moog och Karlheinz Stockhausen, nämns bara i förbigående.

DWSjälvbiografin, som skrivits tillsammans med journalisten Robert Greenfield, ger ingen läsupplevelse. Känslan av klippbok är överhängande då materialet till stor del förefaller vara sammanställt av intervjuer.

Greppet att interfoliera Bacharachs egna hågkomster med utomståendes versioner av samma händelseförlopp (kollegor, före detta fruar, vänner) ger viss relief men innebär att boken känns som en transkription av en tv-dokumentär.

Trots stilistiska brister ger biografin ändå en bild av vad som finns bakom den där playboyaktiga fasaden. För den seriösa bacharachianen är det utmärkt bredvidläsning till Serene Dominics underbart faktaspäckade karriärgenomgång ”Song by song” (Schirmer Trade Books, 2003).

©Dan Backman Publ i SvD 130614

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: