kritik sedan 1993

Yoko Ono: Louisiana, Humlebæk, 2013

När Kulturhuset öppnade sin stora Yoko Ono-utställning ”Remember love” 2004 hade hennes konstnärliga gärning länge legat i skuggan av livet tillsammans med John Lennon. Sedan dess har den idag 80-åriga Yoko Ono alltmer frekvent rest världen runt som en självutnämnd ambassadör för fred och feminism samtidigt som konstinstitutioner stått i kö för att få visa retrospektiver och en ny generation musiker uppmärksammat hennes musik.

Inte minst har hennes konceptbaserade och poetiska konst flitigt visats i Sverige. 2011 var hon en av huvudattraktionerna på sommarutställningen på Wanås och förra sommaren visade Moderna museet i Stockholm en mindre utställning som kretsade kring hennes bok ”Grapefruit” från 1964.

Yoko Onos konst bygger till stor del på besökarnas medverkan och i anslutning till Moderna-utställningen bjöds publiken in till en kollektiv väntan på gryningen utomhus, baserade på verken ”Evening till dawn” och ”Secret piece” och med den poetiska instruktionen ”let’s breathe together and let ourselves happen”. SvD:s Erica Treijs var med på Djurgården och beskrev natten som händelselös och Yoko Ono som något av en diva: ”Efter några timmars väntan kom Yoko Ono, i vit hatt. Hon stannade aldrig utan passerade bara. Där ute i skogen stod vi alla kvar och undrade vad som hände”.

Den utställning som nu visas på Louisiana är retrospektiv fast med omarbetningar av många verk. Som väggen, ”En trance” (1996), med sex olika slags öppningar att vandra genom. Det skulle kunna fungera som en mental port men vare sig man väljer en avsmalnande gång eller en med speglar är man samma människa på andra sidan väggen. Samma sak med verket ”Telephone in maze” (1971), en labyrint gjord av plexiglass och med en telefon i mitten som besökaren uppmanas svara i om det ringer. Mer lustiga huset än konstnärlig upplevelse.

Ett annat verk som bygger på publikmedverkan är ”Wish tree” (från 1996, även visat i Wanås) där besökaren uppmanas skriva ner önskningar och hänga upp dem i ett träd i den ljuvliga Louisianaparken. Det är förstås en god och vänlig tanke – på en lapp läser jag att en kvinna önskat att hennes man inte ska få tillbaka den cancer han botats från – men som konst håller det inte måttet.

De intressanta och starka verk som Yoko Ono framställt – antingen som fysiska objekt, filmer och musik eller som instruktioner och sentenser – återfinns främst i salen man kommer till efter att ha passerat ”En trance”. Här är hon fortfarande en konstnär med kopplingar till Fluxus-rörelsens lätt absurda och aktions-inriktade praktik, den som skulle komma att ersättas av det snälla men menlösa fredsbudskapsmissionerandet som kommit att prägla den Yoko Ono vi känner idag.

IMG_2403Här möter vi bland annat videopionjären Yoko Ono, vars verk ”Fly”, gjord med John Lennon 1970, fortfarande är ett starkt och tidlöst videoverk. Flugorna som invanderar den nakna Virgina Lust, på en säng i ett kalt rum, är både obehagliga och lustiga tillsammans med Yoko Onos gnyende ylningar.

Samma sak med filmupptagningen av Yoko Onos berömda performance ”Cut piece”, från 1964, där Ono låter besökare klippa små bitar av de kläder hon har på sig. Också det ett starkt verk om utsatthet.

Jämför den osäkerhet inför situationen som man kan ana av Onos ögonkast mot dem som klipper i hennes kläder med den fåniga film från 2012 där hon självmedvetet dansar framför Karl Lagerfeldts ipad. En videos som ansluter sig till den konstiga lilla genre där konstnärer dansar, med eller utan kläder. Och utan hänsyn till om de kan det eller ej.

Visst var Yoko Ono en betydande och inflytelserik konstnär på 60- och 70-talen och visst gjorde hon bra musik med och utan John Lennon. Men det hon gör idag är antingen bleka ekon av tidigare verk eller rena banaliteter. Att jämföra henne med den mångbottnade, karismatiska och på alla sätt och vis överlägsna performancekonstnären Marina Abramovc (som torde vara inspirerad av den tidiga Ono) låter sig inte göras. Vad man däremot kan göra är att dra en imaginär tråd mellan Louisiana och Bonniers konsthall där dansken Jeppe Hein just nu visar en menlös och visuellt platt utställning om lycka.

Gärna fred och lycka, absolut, men ska det gestaltas konstnärligt kräver det både komplexitet och tuggmotstånd för att fungera övertygande.

Dan Backman (rec publ i SvD 130623)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: