kritik sedan 1993

Laura Marling: Once I was an eagle (Virgin/Universal, 2013)

Överetableringen av singersongwriters, manliga såväl som kvinnliga, är sedan länge ett känt problem.

Många är de som känt sig manade att tonsätta sina dagboksanteckningar och framföra dem till eget gitarrackompanjemang. Få är de som lyckas formulera det privata till något allmängiltigt och fängslande och ge det en musikaliskt attraktiv och intressant form.

Brittiska Laura Marling passar perfekt in på definitionen av en singersongwriter. Med sina tre utgivna album, ”Alas, I cannot swim” (2008), ”I speak because I can” (2010) och ”A creature I don’t know” (2011), har hon fått den brittiska publiken på fall och en mängd prestigefulla priser och nomineringar.

Här i Sverige har hon ännu inte nått upp till samma nivå som Mumford & Sons, ett av de band i den nya våg av brittisk folkmusik hon först associerades med. Men det kommer.

De album som föregått ”Once I was an eagle” har haft fina sånger med personliga texter. Varken sämre eller bättre än Kathryn Williams eller Ron Sexsmith, för att välja två namn ur singersongwriter-hatten. Men anmärkningsvärda med tanke på att hon endast var sexton år vid debuten.

Det är nu, vid 23 års ålder, som hon kliver fram med ett album där allt det fina som tidigare bara antytts nu slagit ut i full blom och gör jämförelserna med giganter som Joni Mitchell och Bob Dylan fullt giltiga.

Joni Mitchell-referenserna har följt Laura Marling ända från början och gäller i ännu högre grad nu. Inte nödvändigtvis för att deras sånger och sångröster liknar varandra, vilket de bara gör ibland, mer för att Laura Marling skapat ett album med en magisk attraktionskraft och en laddad täthet liknande den som finns på Mitchells bästa album.

Hör bara hur hon låter de fyra första spåren, ”Take the night off”, ”I was an eagle”, ”You know” och ”Breathe” bokstavligt talat flyta ihop till en sexton minuter lång låt, endast skild åt av titlarna.

Upplägget är närmast konceptuellt med en första hälft som både musikaliskt och textmässigt har en dovare grundton än den andra halvan. Ett instrumentalt mellanspel är strategiskt lagt i mitten och förstärker helhetskänslan.

Med utgångspunkt i uppbrottet från ett dåligt förhållande målar Laura Marling med pregnanta formuleringar och snygga rim upp en känslomässig berg och dalbana. Det faktiska händelseförloppet kanske inte är så märkvärdigt, storheten ligger förstås i den konstnärligt starka gestaltningen.

Det är ett sparsmakat instrumenterat album. I centrum hittas en akustisk gitarr och en sångröst som är så nära mikrofonen att man kan känna dess andedräkt. Ibland hörs en cello, någon gång ett piano, en flöjt eller en elgitarr.

Adderandet av slagverk i några spår gör ljudbilden ruffigare. Som i den mästerliga ”Master hunter”, där hon både lånar Bob Dylan-strofen ”it aint me babe” och leker lite med det typiskt dylanska sättet att frasera på. I några spår dyker även en orgel upp med precis det ljud som Al Kooper introducerade för Bob Dylan 1965.

Det allra mest spännande greppet, och som gör att Laura Marling delvis kan placeras i ett psykedeliskt folkrock-fack, är den tamboura som under albumets första hälft ibland lägger sig som en dron under gitarren och färgar musiken på ett indiskt sätt.

Det indiska draget hörs även i den stigande figur som likt ett återkommande melodiskt tema dyker upp i många av albumets sexton spår. Det kanske är långsökt, men jag vill gärna dra paralleller till George Harrisons införande av indiska element i Beatles-musiken. På samma sätt vill jag gärna inbilla mig att hon hade varit en del av den nypsykedeliska scenen och spelat med folk från Dungen om hon vore från Sverige.

De må vara tjatigt att ständigt dra fram Laura Marlings ålder, men nog är det anmärkningsvärt att en tjugotreåring nått fram till ett så komplext och moget vokalt uttryck. Det finns både något coolt distansierat, världsvant och arrogant i hennes frasering som laddar sångerna med en nerv som är absolut oemotståndlig.

Trots att det drygt 63 minuter långa albumet hade vunnit på att kortas ner något – och hade varit värt ett bättre omslag – är det årets hittills bästa.

En perfekt sammansmältning av den brittiska folksångartraditionen med sångerna som skrevs i det sena 60-talets hippiekollektiv i Laurel canyon.

Dessutom ett av många bevis på albumformatets kreativa möjligheter och fortsatta giltighet.

©Dan Backman Rec publ i SvD 130605

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: