kritik sedan 1993

Pharoah Sanders: Fasching, Stockholm, 11 maj 2013

Även om han har sin storhetstid långt bakom sig drar tenoristen Pharoah Sanders så mycket folk till Fasching att den knöligt långsmala klubben blir helt fullpackad. Han är ju ändå ett av jazzens affischnamn och det var många år sedan han var här senast.

Som en av de som tydligast förvaltat arvet efter John Coltrane har Pharoah Sanders varit delaktig i skapandet av den österländskt färgade friformiga jazz som tog form under andra halvan av 60-talet. Sanders tog till och med sina första steg på jazzscenen som medlem i Coltranes sista grupp. Det är tungt.

Vid 72 års ålder kan man knappast begära att han helt ska kunna leva upp till sitt rykte som en av jazzens hårdast blåsande och mest kosmiskt tjutande tenorsaxofonister. Det gör han inte heller men redan från början, i den för modal jazz så typiska inledande vampen, är han påfallande fokuserad och intensiv i sitt spel. Det fortsätter han att vara under resten av konserten.

Men även om han inte är oupphörligt engagerande, ibland faller han in i jazzrutinen, är det ändå Pharoah Sanders som är kvällens legendariska stjärna. Gruppen han har med sig – pianisten William Henderson, basisten Oli Hayhurst och trummisen Gene Calderazzo – är stabilt hårdsvängande men är mera duktigt konventionella hardbop-hantverkare än spännande musikskapare i den mer flummigt expansiva tradition som Sanders har sitt ursprung i. När Pharoah Sanders mödosamt tar sig ner till en stol vid sidan av scenen vet man att det blir en ganska tråkig runda med habila solon, först piano, sedan bas och till sist trummor.

Gruppen pendlar mellan den modala jazzens fria flöde och hardbopens mer accentuerade rytmik. Två ballader, båda med Coltrane-koppling, bidrar fint till konsertdynamiken. Först ”Say it (over and over again)”, en ursnygg ballad av Jimmy McHugh som inleder det klassiska Coltrane-albumet ”Ballads”. Lite senare ”Naima”, en av Coltranes allra vackraste och mest tolkade kompositioner.

Kvällens båda set avslutas med lite lagom publikfriande sång och dans. Inget fel med det men nog hade jag hellre sett att jazzskägget Sanders utmanat såväl sig själv som bandet och publiken med ett djärvare och spräckigare utspel.

©Dan Backman (rec publ i SvD 130513)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: