Bang On A Can: Uppsala Konsert & Kongress 13 maj 2013
Julia Wolfes konceptuella komposition ”Steel hammer” utgår från de sånger som skrivits om den mytiska amerikanska 1800-talsgestalten John Henry. En omvittnat kraftfull svart man som slog rälsspik med hammare och som var så stark att han utmanade en ångdriven hammare på duell.
Berättelserna om John Henry skiljer sig i de flesta detaljer, något som Wolfe tagit fasta på och använt sig av som byggstenar i sin komposition. Metodiskt avhandlar hon alla beskrivningar av honom. Om han var lång eller kort, svart eller vit, tjock eller smal. I en av satserna räknas alla stater upp som han sagts vara bördig från, i en annan alla de namn hans kvinna sägs ha hetat.
Det är en decimerad upplaga av Bang On A Can All Stars som framför stycket i Uppsala. Gitarristen och banjoisten Mark Stewart berättar från scenen att två av musikerna blivit strandsatta i London. Som av en ödets ironi – vi talar om musikaliska motpoler här – var det Eurovision Song Contest-cirkusen i Malmö som stoppade dem, planet som skulle ta dem till Sverige krånglade och SAS prioriterade schlagerfolket till de andra avgångarna.
Som de superproffs de är framför de närvarande fyra musikerna – förutom Mark Stewart cellisten Ashley Bathgate, pianisten Vicky Chow och slagverkaren David Cossin – stycket med all den virtuosa stringens som krävs. Ledigt och lätt hoppar de från Steve Reich-minimalism till skruvad americana och upphackad King Crimson-rock.
Ett stort lass dras av den norsksvenska Trio Mediaeval. Med rena, klara och okonstlade röster gestaltar de texterna om John Henry. Det finns en känsla både av kyrkosång och folksång i deras intrikata stämmor, ofta konstfullt blandade i kontrapunkt och kanon.
”Steel hammer” är ingen komposition som skriver musikhistoria. Men det är ett gränsöverskridande stycke, helt i linje med Bang On A Can-estetiken, som är oupphörligt fängslande och spännande att ta del av. Även med en decimerad ensemble.
©Dan Backman Rec publ i SvD 130515
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera