The Westbrook Trio: Kulturhuset, Stockholm, 14 mars 2013
Det känns som att jag sett Mike Westbrook vid många olika tillfällen i Kulturhuset. Och med med flera olika konstellationer. Det var ju väldigt länge sedan nu han var en återkommande Sverigegäst, vi talar 70-tal här, så det är inte helt lätt att minnas exakt. Men jag är åtminstone säker på att ha sett hans nyskapande Brass Band och en högintressant konstellation med ett av mina absoluta favoritband från 70-talet, den oefterhärmligt marxistiska avantgardistgruppen Henry Cow. Kan dock inte minnas att jag sett honom leda Radiojazzgruppen i början av 90-talet, en konsert som Kulturhusets Monica Dikanski berättar om i introduktionen.
Om jag sett kvällens konstellation, The Westbrook Trio, förr ska jag låta vara osagt. Gruppen är Mike Westbrooks mest långlivade och firar 30-årsjubileum med en europaturné och en cd med gammal och nytt, ”Three into wonderfull”. Förutom den 76-åriga pianisten, kompositören och arrangören består trion av sångerskan Kate Westbrook (ja, de är gifta) och saxofonisten Chris Biscoe (alt och sopran). Tillsammans har de utvecklat och förfinat ett samspel utan stora åthävor som närmast kan karaktäriseras som en spirituell konversation med lågmält brittiskt excentriska drag. Jazzhistorien ekar genom egna och andras kompositioner, alltid med det melodiska i centrum och ibland med en gammalmodigt jazzbluesig ton. När Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Alabama song” dyker upp mot slutet känns det helt och hållet självklart, det är ju precis där, i det teatraliska, som trion verkar. Lika självklart känns det att Kate Westbrook sjunger sånger inte bara på modersmålet utan även på franska, italienska och grekiska, det här är ju en kosmopolitisk musik. Kate Westbrook framför även en text på svenska. Osäkert vilken dock då det låter som ren rotvälska då hon sjunger något om att vara sjutton år.
Det är en ganska så charmerande konsert, lite som en musikalsk salong. Det går rätt långsamt och känns lite mödosamt ibland men det bidrar bara till den personligt sympatiska karaktären. Mike Westbrook presenterar allt med den belevade brittiska mannens stil och Chris Biscoe justerar sina rörblad noggrant mellan sina begåvat postbopiga insatser.
När trion sätter punkt med en jättefin version av Lieber och Stollers ”Is that all there is?” känns det som att man varit med om något ganska så särpräglat. Det kan man inte säga om varje konsert.
©Dan Backman Rec publ i SvD 130315
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera