Svenska Kaputt: Fasching, Stockholm, 1 mars 2013
Svenska Kaputt kan räknas till ett av de sämre gruppnamnen någonsin. Att något är kaputt betyder att det är sönder eller obrukbart, vilket inte är precis det första man tänker när man hör gruppens musik. Det finns förvisso något trasigt och skört i ljudbilden, men det är ett medvetet stilgrepp. Det är ju en i allra högsta grad kompetent konstellation som gör sin Stockholmsdebut.
Att det är Fasching vi befinner oss på ska inte tas som en alltför bokstavlig varudeklaration då musiken är lika mycket rock som jazz. Ska man göra en fysisk uppdelning kan man påstå att Jonas Kullhammars saxar rör sig i jazzens idiom medan Reine Fiskes elgitarr har ett tydligare ursprung i rockmusiken. Mellan dem jobbar basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Johan Holmegard framgångsrikt med att binda ihop det uppdaterade psykedeliska och proggiga 70-talssoundet till en fungerande helhet.
Gruppen gjorde sin skivdebut i oktober förra året och om jag förstått saken rätt har de bara gjort en konsert tidigare, på Nefertiti i Göteborg. Om det bidrar till den påtagliga nerv och flödande kreativitet som präglar deras samspel ska jag låta vara osagt, men det gör i alla fall konserten till något utöver det vanliga.
Att gruppen har en kollektiv framtoning i sann 70-talsanda innebär inte att de individuella särdragen försvinner. Det har inte bara med ljudet och närheten till scenen att göra, snarare är det något med den här konstellationen som gör att man ovanligt tydligt kan höra och se de fyra musikernas mödosamma strävan att nå samma mål.
Att de sedan avslutar hela härligheten med en rörande fin tolkning av Jim Peppers folkjazziga ”Witchi-Tai-To” (med sång av Zetterberg och Holmegard) är ju helt perfekt. Ett kärt återhörande av en innerligt vacker melodi.
©Dan Backman (rec publ i SvD 130303)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera