kritik sedan 1993

Lonnie Liston Smith: Fasching, Stockholm, 5 februari 2013

Även om pianisten Lonnie Liston Smith varit närmast osynlig de senaste decennierna har han dragit en ansenlig skara till Fasching. Det är ju ändå en av konstruktörerna bakom den kosmiska jazzfunken som är på celebert besök. Något han ägnat sig åt både som medlem av Pharoah Sanders och Gato Barbieris grupper och som artist under eget namn.

Till Fasching kommer han med sin ombildade grupp The Cosmic Echoes. Trummisen Lee Pearson berättar inledningsvis att det är han som lyckats locka tillbaka den 72-åriga musikern till scenen. Såväl han själv som den sjungande systern Tabitha Pearson och gitarristen Samir Moulay kunde antagligen varit barn till Lonnie Liston Smith medan elbasisten Scott Ambush ligger åldersmässigt mellan dem.

Ambush och Pearson har imponerande meritlistor – och båda spelar med den välkända, kompetenta men ganska menlösa fusiongruppen Spyro Gyra – så det jazzfunkiga groovet de har att erbjuda är absolut oklanderligt.

Lonnie Liston Smith själv är i god form, även om han inte riktigt når det där passionerade övertrycket som i fornstora dagar. Med en spelstil byggd på varmt omslutande ackord i groovigt böljande mönster blir det en angenäm konsert skarvlöst pendlande mellan jazz, smooth jazz, fusion, funk, soul och r&b. Att det blir några bas- och trumsolon för mycket är egentligen inte något att orda om, man får som bekant ta det goda med det onda.

Som souligast blir det förstås när Tabitha Pearson får ta ton i sånger med godhjärtade men menlösa budskap om världsfred och kosmisk kärlek. Hon påminner om Chaka Khan i sitt vokala utspel fast utan dennes fyllighet och pondus. Med en ibland svajande tonsäkerhet tvingas man konstatera att hon utgör den svagaste länken i denna påfallande sympatiska grupp.

Kvällens stora behållning, förutom det ständigt tickande groovet, är gitarristen Samir Moulay. Med en spelstil byggd på jazz, funk, soul och rock levererar han det ena solot bättre än det andra. Finurligt snirkliga men hela tiden med melodiken i fokus.

Det blir en fin kväll med en entusiastisk publik och ett spelsuget band. Fast den där flummigt kosmiska känslan från 70-talet vill inte riktigt infinna sig. Dels beroende på att Lonnie Liston Smith spelar på en kall synt istället för ett varmt Fender Rhodes-piano, dels på att saknaden av en saxofonist och en slagverkare inte går att skaka av sig.

©Dan Backman Rec publ i SvD 130207   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: