kritik sedan 1993

Assassins: Kägelbanan, Stockholm, 8 januari 2013

Stephen Sondheim har aldrig ryggat för vare sig udda eller våldsamma intriger. Det märks inte minst i ”Assassins”, en musikal om presidentmördare. Men precis som i historien om den massmördande barberaren ”Sweeney Todd” lyckas Sondheim gestalta det genomförda och hindrade presidentmördandet till engagerande musikalkonst.

Det är ett laddat ämne, inte minst med tanke på alla de skolskjutningar och terrordåd som genomförts sedan premiären 1990, men det finns inget spekulativt i föreställningen. Tvärtom är själva pangandet så stiliserat att det blir abstrakt. Här är det i stället vägen fram till avtryckandet som står i fokus.

Det är en ganska rörig föreställning. Scenografin är plottrig och skådespelarna är i stort sett närvarande hela tiden. De nio karaktärer som porträtteras sammanförs i uppdiktade möten över tid och rum. Det blir lite förvirrande, i alla fall för den som inte är ordentlig bevandrad i amerikansk inrikespolitik från 1865 och framåt.

Manusförfattaren John Weidman har försökt se bakom karaktären av vansinnesdåd och kopplar dem till förverkligandet av den amerikanska framgångsmyten. Eller rättare sagt utkrävandet av straff när drömmen inte infrias.

Vilka bevekelsegrunderna för illdåden än varit så gestaltas presidentmördarna som tvättäkta knäppskallar. Utan att få bakgrunderna blir det svårt att känna för och med dem. Men det hindrar inte att det stundtals blir både underhållande och gripande. Som när Lynette Fromme (Karin Mårtenson) och Sara Jane Moore (My Blomqvist Olsberg) delar en joint och blir hysteriskt fnittriga. Eller när Leon Czolgosz (Felix Engström) möter anarkisten Emma Goldman (My Blomqvist Olsberg).

”Assassins” kan inte räknas till toppskiktet av Stephen Sondheims musikalproduktion. Den är elegant, kvick och tänkvärd – som nästan allt han gjort – men det är egentligen bara sången ”Everybody got the right” som kvalificerar sig som en Sondheim-klassiker.

Uppsättningen på Kägelbanan är gjord med små resurser men flyter på fint, regissören Staffan Aspegren har ju många Sondheim-uppsättningar på sin meritlista. Rollbesättningen saknar affischnamn men framförandet är proffsigt, både när det gäller sång och talade partier. Ackompanjemanget är förminskat till kammarformat och fungerar lika bra som Ulricha Johnsons översättning.

Musik, sångtexter: Stephen Sondheim. Manus: John Weidman. Regi: Staffan Aspegren. Översättning: Ulricha Johnson. Dirigent: Hanna Sandman. Scenografi, kostym: Bente Rolandsdotter. Medv: Nils Bergstrand, Michael Jansson, Karin Mårtenson, My Blomqvist Olsberg m.fl

©Dan Backman (rec publ i SvD 130110)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: