Årets bästa album 2012
Donald Fagen: Sunken condos (Reprise/Warner)
Donald Fagen har skrivit bättre texter, omslaget är tråkigt, trumprogrammeringarna är slipade till färglös perfektion. Ändå är ”Sunken condos” årets bästa album. Varför? Jo, det finns ju ingen som kan kombinera pop, funk och jazz på ett snyggare och smartare sätt.
Dirty Projectors: Swing lo Magellan (Domino/Playground)
Rockmusik mår alltid bra av att spetsas med avantgardism. Dave Longstreth förstår det och har fyllt ”Swing lo Magellan” med konceptuella sånger fyllda av infall, motstridigheter, handklapp och, vilket är allra viktigast, ursnygga melodier.
Lionel Richie: Tuskegee (Universal)
Att Lionel Richie skulle göra ett av årets bästa album var minst sagt oväntat. Dessutom ett album med countryfierade Nashville-versioner av soulmannens gamla hits. Men det förföriskt producerade ”Tuskegee” är ett av de album jag helst lyssnat på detta år. Så kan det bli.
Diana Krall: Glad rag doll (Verve/Universal)
Diana Krall har på ”Glad rag doll” grävt sig så långt tillbaka i jazzhistorien att stildragen delvis övergått i något som lika gärna kan rubriceras som cool americana. Omslaget flirtar med ett dekadent 20-tal men framförandet uppdaterar de gamla låtarna till nutid.
Jens Lekman: I know what love isn’t (Service/Border)
Är det någon svensk musiker som personifierar den innerliga och gulliga falangen av indiepop-scenen så är det Jens Lekman. ”I know what love isn’t” är ännu ett förtjusande Lekman-album med bitterljuva sånger uppklädda i de finaste second hand-kläderna.
©Dan Backman/Lista publ i SvD 121215
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera