Neil Young: Psychedelic pill (Reprise/Warner, 2012)
Neil Young är produktiv som få. När det gäller skivutgivningen kan man till och med tycka att han ger ut fler skivor än han borde.
Det gäller exempelvis ”Le noise” från 2010 och ”Americana” som kom tidigare detta år. Båda av begränsat intresse för andra än oss obotliga samlare.
Samtidigt kan man vända på resonemanget och konstatera att den amerikaniserade kanadensaren bara håller en utgivningstakt som var helt normal på 60- och 70-talen. Det är först de senaste tre decennierna som artisterna och grupperna slöat till och nöjt sig med att ge ut album med flera års mellanrum.
Dubbelalbumet ”Psychedelic pill” är glädjande nog av mer omistlig karaktär. Musikaliskt ansluter det till de rockigare delarna av den 66-åriga rockikonens omfattande diskografi, närmast till hands ligger det likaledes dubbla albumet ”Chrome dreams II” från 2007.
Precis som på ”Americana” kompas han av ”Crazy Horse”, faktum är att Young höll kvar sina gamla kompmusiker i studion för de nyskrivna låtar som utgör detta nya album. Inspelningarna är de första de gjort tillsammans sedan den långrandiga ”Greendale”, från 2003.
Albumet inehåller ett antal kortare och delvis akustiska spår, bland annat den sköra ”For the love of man”, men det centrala spåret är ofrånkomligen den monumentala ”Driftin’ back”.
Med en längd på 27 minuter och 37 sekunder är det Youngs hittills längsta låt. Växlande mellan sjungna verser och Neil Youngs patenterat fuzziga gitarrsolon hinner man som lyssnare både förtjusas och bli uttråkad. Den bästa ingången, tror jag, är att se den som en raga. Att släppa alla krav på ett spännande händelseförlopp och istället ge sig hän åt det organiska groove som bara gamla rockande hippies kan få till.
Samma inställning bör appliceras på albumets andra jammiga gitarrsolo-låt, den drygt 16 minuter långa ”Walk like a giant”. Se på låtens avslutande gitarrlarmigt dånande dinosaurie-steg som fyra minuter ljudkonst, det är först då det blir bra.
I Neil Youngs värld brukar projekt flyta in i och ut ur varandra så det är ingen överraskning att texterna på ”Psychedelic pill” till viss del färgats av kanadensarens hågkomster i den aktuella biografin ”Fredsförklaring”.
Det gäller inte minst den härligt kryptiska texten till ”Driftin’ back” där Young sjunger ”dreamin bout the way things sound now/write about them in my book”. Utläggningar om hur han brukade gilla Picasso men att måleriet nu blivit tapetmönster, om att han ska skaffa sig en ”hip hop haircut” och käpphästen om att mp3-formatet bara ger 5 procent av ursprungsljudet kan bara komma från Neil Young.
Det finns alltid saker att undra över på varje nytt Neil Young-album, det hör liksom till. Denna gång kan man fråga sig varför han dränkt titelspåret i fasförskjutning och sedan avslutar albumet med en ”alternativ mix” av densamma, vilken visar sig vara låten rakt upp och ner utan störande effekter. Så som antagligen alla utom Neil Young själv vill ha den.
©Dan Backman Rec publ i SvD 121031
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera