kritik sedan 1993

Diana Krall: Konserthuset, Stockholm, 24 oktober 2012

Diana Krall har ofta blickat bakåt i jazzhistorien. Inte på ett nostalgiskt sätt, snarare med en ambition att placera historien i samtiden. Så också på det senaste albumet, ”Glad rag doll”, där hon gått så långt tillbaka som till den melodiösa och attitydstarka jazzen på det amerikanska 20- och 30-talen.

Det för kvällen utsålda Konserthuset utgör en lämplig inramning för denna musik. Ritat av Ivar Tengbom och invigt 1926 ligger det tidsmässigt helt rätt. Möjligen är det för stramt nyklassicistiskt för att riktigt passa de lättsinniga sångerna. Diana Krall har i alla fall tagit med sig pappans gamla vevgrammofon och annan rekvisita och dekorerat scenen med sammetsdraperier och en halvmåne och annat som ska få det att kännas som en lätt dekadent vaudeville-scen. Som om det inte räckte projiceras dessutom gamla repiga och suddiga filmer i fonden. Det är naturligtvis för mycket av det goda. Diana Krall och hennes fem man starka projektband är ju fullt kapabla att frammana en suggestiv känsla av gamla tider bara genom att spela på sina instrument.

Men det är lätt att bortse från den kitschiga inramningen när Diana Krall, precis som på albumet, inleder med de ljuvligt stompiga Tin Pan Alley-sångerna ”We just couldn’t say goodbye” och ”There ain’t no sweet man that’s worth the salt of my tears”. Med musiker på toppnivå, tidlösa melodier, skarpa texter och ett mer rock’n’rolligt än jazzigt utspel kan det inte bli annat än en feel good-konsert från början till slut. Ju ålderdomligare desto bättre. Kanadensiskan i stilettklackar förlorar något av sin egenart – och hamnar i ett redan överbefolkat americana-fack – när hon tolkar mer samtida kompositörer, som Bob Dylan, Tom Waits och Julie och Buddy Miller.

Diana Krall står – eller rättare sagt sitter – förstås i centrum. Hon är en av de stora stjärnorna och man lyssnar uppmärksamt vare sig hon sjunger, spelar piano eller spontant babblar på om allt möjligt. Men trummisen Jay Bellerose, som övertygande tillägnat sig ett gammalmodigt trumspel med mer betoning på pukor än cymbaler, och Stuart Duncan, som förgyller flera låtar med fin western swing-fiol, måste också nämnas.

©Dan Backman Rec publ i SvD 121026

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: