The Beach Boys: That’s why God made the radio (Capitol/EMI, 2012)
Med återföreningen av Beach Boys skrivs ännu ett kapitel i den komplicerade sagan om Brian Wilsons återkomst.
För nog är det något av en saga att det djupt nergångna musikgeniet återvänt till studiorna och estraderna.
De musikaliska bedrifterna från starten 1962 till några år in på 70-talet står förstås i en klass för sig men att den idag 69-åriga Wilson, med stor hjälp av tålmodiga musiker, fått ihop soloalbum och återskapat mästerverken Pet sounds och Smile på scen är onekligen värt stående ovationer.
I år är det alltså Beach Boys 50-årsjubileum som ska firas, med världsturné och album. Med ett turbulent förflutet – där den påstådda antagonismen mellan Brian Wilson och Mike Love särskilt lyfts fram – är det en återförening som tidigare känts allt annat än självklar.
Men här är de igen – Brian Wilson, Mike Love, Al Jardine och Bruce Johnston – pigga och skönsjungande i mönstrade skjortor. Och med åtminstone en handfull riktigt bra låtar.
De sedan länge avlidna bröderna Dennis och Carl Wilson saknas förstås medan David Marks (som bara var med på de första fyra albumen och här är en av många gitarrister) mest tycks vara med som en kompis från förr.
Fokus ligger förstås på farbrödernas genialiskt arrangerade stämsång som fortfarande är makalöst bra. Den instrumentala uppbackningen kan inte matcha den magi som skapades av 60-talets innovativt vägröjande studiomusikerelit i Los Angeles men får ända sägas vara helt igenom klanderfri.
Albumet börjar och slutar starkt men har en svacka i mitten med fyra svaga spår som drar ner helhetsintrycket, däribland Mike Loves banala Daybreak over the ocean.
Brian Wilson anges som låtskrivare till allt annat men har, till skillnad från förr, haft hjälp med komponerandet. Titelspåret, That’s why God made the radio, är en fantastisk popsång med så många finurligt harmoniska vändningar att man häpnar. Men det centrala spåret är ändå den intrikata From there to back again. Jag skojar inte när jag påstår att det är ett litet mästerverk som hade kunnat finnas med på ett tidigt 70-talsalbum som Sunflower.
Även om Beach Boys tjugonionde studioalbum alltså har sina välsignat soliga stunder kan man inte blunda för att det mest är för samlarna, de som redan har överdrivet stora mängder Beach Boys-skivor. Övriga har mer att hämta ur de klassiska albumen från 60- och 70-talen.
©Dan Backman Rec publ i SvD 120606
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera