kritik sedan 1993

Can: The lost tapes (Mute/Playground, 2012)

Can var ett av de viktigaste banden på den tyska krautrockscenen. Tillsammans med Faust, Neu!, Amon Düül och en handfull andra grupper satte de Tyskland på den internationella rockkartan för första och enda gången med en råare och mer gnisslande variant på den amerikanska psykedelian och den brittiska progressiva rocken.

Allt hände under ett tiotal intensivt kreativa år från 1968 och framåt men har lämnat djupa avtryck hos generationer av experimenterande rockmusiker.

Även om medlemmarna i Can till största delen både lät och såg ut som typiska 70-talsrockare – Holger Czykays mustascher och Irmin Schmidts polisonger var inte att leka med – låg deras sätt att skapa musiken på närmare både jazzen och konstmusiken. Både Czukay och Schmidt hade ju studerat för avantgardekompositören Karlheinz Stockhausen innan de, som så många andra, lockades av rockmusikens kraft.

Gruppen hade för vana att spela in alla jam, repetitioner och konserter och sedan klippa ihop dem till låtar, sviter eller filmmusik. Det närmast maniska inspelandet resulterade förstås i ett omfattande arkiv med rullband, även om många band med mindre lyckade inspelningar spelats över med annan musik.

03-can_lost-tapes_largeDen box med drygt tre timmars outgivet material vi här har att göra med har sammanställts av Irmin Schmidt och hans svärson Jono Podmore. I en intervju med det brittiska magasinet Uncut berättar Schmidt att det totalt handlade om 50 timmar inspelad musik men att det inte var mer än det som hamnade i boxen som var värt att ge ut.

Långt ifrån att vara en överflödig kompilation med alternativtagningar är det snarare att betrakta som ett ”nytt” tredelat album med Can.

Den som redan är bekant med gruppen, och det bör man vara innan man tar sig an denna till största delen instrumentala musik, kommer att känna igen sig. Waiting for the streetcar, för att ta ett exempel, är med sångaren Malcolm Mooneys maniska upprepande av låttiteln (ja, det blir lite läskigt) till ett kantigt men svängigt groove och fuzzad gitarr så mycket Can det kan bli.

Precis som majoriteten av materialet här känns det märkligt att det legat gömt från världen i ett dammigt och stökigt arkiv sedan 70-talet. Det här är ju så långt från en överflödig kompilation av överblivet material man kan komma.

Fast även om det suggestivt monotona rockgroovet, de abstrakta experimenten och de för sin tid framsynta inslagen av utomeuropeiska musikkulturer placerar Can bland de främsta kan man ju inte komma ifrån att det är ett ganska grabbigt gäng (de var ju inte så himla gamla på 70-talet). Som mest jobbigt grabbiga är de förstås när de spelat in någon som urinerar och inkluderat det som en låt.

Mest överraskande spår: De mystiskt vackra Private nocturnal och Alice.
Mest onödiga spår: En seg liveupptagning av Mushroom.
Övrigt: Materialet på The lost tapes kommer från åren 1968 till 1977.

©Dan Backman Rec publ i SvD 120619

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: