Frida Kahlo & Diego Rivera: Göteborgs konstmuseum (2011)
Frida Kahlo tillhör den grupp av konstnärer som efter sin död blivit så berömda, mytomspunna och överexponerade att det kan skymma sikten för själva konstnärsskapet. Hon var förvisso omtalad redan under sin livstid, inte minst för sitt stormiga förhållande med Diego Rivera, men det var Hayden Herreras Frida Kahlo-biografi från 1983 som, ur ett internationellt perspektiv, lyfte fram henne ur den väldige makens skugga och i förlängningen gjorde henne till en stilikon.
Efter att först blivit dyrkad av feminister, sedan av modemänniskor, har hennes berömmelse ökat så lavinartat att hon idag (57 år efter sin död) är lika känd för sin självutlämnande konst som för sin färgstarka och mycket profilerade uppenbarelse.
Verk av Frida Kahlo har visats tre gånger i Sverige. Först på Liljevalchs 1952, sedan på Kulturhuset 1983, där hon parades ihop med fotografen Tina Modotti. Senast vi kunde se hennes verk i Sverige var på Millesgården 1997.
Det är alltså något av en händelse att Göteborgs konstmuseum nu visar målningar, teckningar, collage och grafik av Frida Kahlo och Diego Rivera, huvudsakligen från 30- och 40-talen. Utställningen, som är den första i Sverige där det karismatiska konstnärsparet visas tillsammans, bygger helt och hållet på de verk av Kahlo och Rivera som ingår i Jaques och Natasha Gelmans omfattande samling av mexikansk konst. Det är ingen stor utställning, men det är ett intressant urval i en klassiskt snygg hängning.
Fokus ligger på Frida Kahlo. Den på sin tid uppburne Diego Rivera ägnas en av tre salar, med tämligen beskedliga verk som idag framstår som tämligen daterade. Det är lite olyckligt att det inte ens i katalogen finns några exempel på hans historiskt orienterade, politiska, folkloristiska och myllrande dekorativa muralmåleri, det var ju där han verkligen briljerade.
Det är intressant att jämföra Riveras glorifierande porträtt av Natasha Gelman med Kahlos lilla och mer sakligt utförda porträtt av densamma. Där kommunisten Rivera framställer kapitalisten Gelman som en filmstjärna i nivå med Rita Hayworth, elegant halvligggande på en divan, har hon getts ett truligt och bortskämt uttryck i Kahlos utsökt utförda målning. Med en varmt sensuell färgskala och handmålad ram med slingriga ornament, fungerar den som en magnet, svår att slita blicken från.
Makarna Gelman köpte inte Kahlos mest självutlämnande målningar. De som närgånget skildrar de många och smärtsamma operationerna, barnlösheten och Riveras otrohet. Det innebär att många av hennes mest kända målningar saknas. Här finns dock två paradnummer, Självporträtt med apor och Självportätt som Tehuna. Det sistnämnda, med Kahlo ansikte inramat av en krokanliknande folkdräkt, är bara det värt en resa till Göteborg.
Teckningarna och collagen är mest kuriosa men Nickolas Murays färgfotografier av Kahlo i New York, framställd som en filmstjärna eller popstjärna i mexikansk folkdräkt, är överjordiskt vackra och kompletterar självporträtten perfekt.
Ställd inför Frida Kahlos målningar blir det återigen tydligt hur omöjligt det är att reproducera dem korrekt. Det är som att den subtilt varma och skimrande färgskalan, och det emotionella innehållet, går förlorat på vägen. Det direkta och exhibitionistiska anslaget, parat med en ömsint omsorg om helheten såväl som detaljerna, placerar Frida Kahlo bland de största. Fast man kan behöva se målningarna i original för att påminnas om det.
©Dan Backman Rec publ i SvD 111124
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera