Kate Bush: Fifty words for snow (EMI, 2011)
Det går inte att slölyssna på det nya albumet från Kate Bush, det första på sex år. Det gäller hennes produktion i allmänhet men 50 words for snow i synnerhet. Låter man det gå på i bakgrunden kan monotonin förvandlas från behaglig till irriterande formlös, men lyssnar man uppmärksamt på texterna får den subtilt lågmälda och pianobaserade musiken stor suggestionskraft.
Det är när man inser att den första sången handlar om något så eteriskt som en snöflinga som den når sin fulla potential. Med den trettonåriga sonen Albert McIntosh i rollen som fallande snöflinga (född i ett moln) blir det andlöst vackert.
Det efterföljande spåret, Lake Tahoe, har även det magiska kvaliteter. Bush delar här det vokala med de klassiskt skolade sångarna Stefan Roberts och Michael Wood som, i samverkan med vissa pianopassager, lyfter upp sången till konstmusikaliska höjder.
Allt är inte lika starkt. Snowed in at Wheeler street är en fin sång om ett ständigt avbrutet kärleksmöte men Elton Johns överdramatiska vokala utspel tippar nästan över den i pekoralet. Och Stephen Frys uppläsning av femtio olika namn på snö (som avlägset liknar Viv Stanshalls uppräkning av Tubular Bells-instrumenten på Mike Oldfield-eposet från 1973) håller inte riktigt för upprepat lyssnande.
I en tid när det fysiska albumets död redan sägs ha inträffat framstår detta lätt excentriska tema-album om snö, gestaltat i ord, ton och bild, som en uppfriskande motreaktion.
©Dan Backman Rec publ i SvD 111123
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera