kritik sedan 1993

Steve Reich: WTC 9/11 (Nonesuch/Warner, 2011)/Brad Mehldau, Kevin Hays: Modern music (Nonesuch/Warner, 2011)

WTC_9_11_590689dKompositören Steve Reich bodde i 25 år fyra kvarter bort från World trade center. Dagen för attacken på tvillingtornen var han och hans fru i Vermont men sonen, sonhustrun och barnbarnet var i lägenheten.

”For us, 9/11 was not a media event” skriver Reich i cd-häftet och ger sedan, som vanligt, sakligt torr information om den komposition för stråkkvartett och förinspelat band han gjort till åminnelse av attacken på World trade center.

Efter tio år är det fortfarande en laddad händelse, men Reich undviker både sentimentalitet och retorisk svulstighet genom att lågmält återge förloppet via autentiska bandupptagningar från NORAD (som övervakar det nordamerikanska luftrummet) och FDNY (brandkåren i New York) och intervjuer gjorda i efterhand med brandmän, ambulansförare och människor som bodde i grannskapet.

Kronos Quartet, som 2009 beställt en komposition med förinspelade röster av Reich, får finna sig i att inta en ackompanjerande roll i det femton minuter långa tredelade stycket. Det är de suggestivt och mycket musikaliskt redigerade röstinspelningarna som bär upp musiken och gör det gripande. Stråkarna dubblerar och harmoniserar talmelodierna och bidrar till den dramatiska laddningen men det är rösterna, och det som sägs, man minns mest.

WTC 9/11 påminner om Different trains, en ofta framförd Reich-komposition från 1988 som också till stor del bygger på förinspelade röster. Albumets två andra kompositioner, Mallet quartet (2009) och Dance patterns (2002), är också typiska för Reich. De ger inget nytt till bilden av minimalisten i keps men mellansatsen i Mallet quartet har ett avklarnat lugn och en attraktiv tveksamhet som känns intressant.

29j3w7ey.j31Pianisterna Brad Mehldau och Kevin Hays framför även de en komposition av Steve Reich på sin duoskiva Modern music. Eller rättare sagt ett drygt fem minuter långt utsnitt från Music for 18 musicians.

Man känner igen Reich-minimalismen men Patrick Zimmerlis arrangemang för två flyglar fångar inte upp den dramatiska förtätning som finns inbyggd i originalet utan låter pianisterna improvisera sig långt utanför ramarna.

Då lyckas man bättre med ett kort utsnitt från Philip Glass String quartet no. 5. Med små medel förstärker man det romantiska draget i musiken och får Glass-minimalismen att låta ännu äldre och mer traditionellt klassisk än den brukar.

Det är just i skärningspunkten mellan jazz, minimalism och klassisk musik som den här intressanta, men kanske inte helt igenom lyckade, skivan befinner sig.

Pianisterna Mehldau och Hays och kompositören, arrangören och producenten Zimmerli har gjort ett mycket ambitiöst grupparbete där noterad musik möter improvisation. Allra bäst lyckas de med Zimmerlis Crazy quilt där den storvulet romantiska klassiska musiken ingår ett lyckat äktenskap med jazzimprovisation.

©Dan Backman Rec publ i SvD 111005

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: