kritik sedan 1993

Pink Floyd: The dark side of the moon – Immersion box set (EMI, 2011)

The dark side of the moon är ett av 70-talets klassiska rockalbum. Med kortare och mer lättillgängliga låtar och en grafiskt stringent omslagsdesign lyfte det slutgiltigt upp Pink Floyd till de allra största estraderna och högsta listplaceringarna.

Inte för att det ärkebrittiska bandet levt i skymundan, men de flummare och audiofiler som förut utgjort gruppens främsta målgrupp blev snarare en minoritet när helt vanliga dödliga också sögs in i den suggestivt atmosfäriska musiken mellan psykedelia, progressiv rock och avantgardistiska ljudcollage.

Albumet har behållit sin attraktionskraft sedan det först gavs ut 1973 och har återutgivits ett flertal gånger. Med den box som nu släppts, samtidigt med de 14 remastrade originalalbumen i digipack, sätter man dock antagligen punkt. Med åtta olika mixar (i alla möjliga och omöjliga format) borde det ju inte finnas mycket mer att krama ur de rullband som albumet ursprungligen spelades in på i Abbey Road-studion.

Om vi lägger audiofil-mixarna åt sidan och ägnar oss åt den i år remastrade versionen av The dark side of the moon så kan man lätt konstatera att den presenterar albumet på bästa tänkbara sätt. Ljudbilden är både varm och distinkt och det finns rikligt med luft mellan sång och mellan de olika instrumenten.

Fortfarande är det samma gamla album dock. Breathe (in the air), Time och Us and them är fortfarande drömskt melankoliska pärlor, övergången från Us and them till Any color you like känns fortfarande som att falla ner i mjuk bomull och, dessvärre, Clare Torrys skrikiga wailingar i The great gig in the sky är fortfarande lika outhärdliga.

Då är det mer av en upptäckt att lyssna på en tidig arbetsmix från 1972 och en konsertversion från Wembley 1974. Liveversionen ger en lite mer oborstad dimension till musiken som ibland nästan överträffar studioversionen. Jag gillar särskilt Roger Waters basgångar som här framträder med stor klarhet.

Av de outgivna spår som förstås finns med (vad vore en box utan outgivet material?) är The hard way ett intressant och mycket obskyrt exempel på floydarnas experiment med musik gjord på hushållsredskap.

dsotm_immersionsSlutligen ber jag om att få invända mot deklarationen ”this is not a toy” (följd av varningen att boxen innehåller små saker som kan orsaka kvävning). Med spelkulor, ölunderlägg, en halsduk, samlarkort, faksimil av biljetter, backstagepass och handskrivna dokument, förutom 6 cd och 2 booklets alltså, är det väl ändå precis vad det är: en leksak för (främst) vuxna män.

©Dan Backman Rec publ i SvD 110928

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: