Arto Lindsay: Berns, Stockholm, 18 augusti 2011
Musiker blir alltid nischade i mer eller mindre specialiserade fack. Det är kanske inte alltid önskvärt – särskilt inte för musikerna, som känner sig fångade – men i praktiken ofrånkomligt.
Gitarristen, sångaren, låtskrivaren och producenten Arto Lindsay tillhör de som nischat in sig själva i alldeles egna små hörn. Född i USA men uppvuxen i Brasilien under 60-talet har han på ett för honom naturligt men för andra mycket udda sätt fusionerat den brasilianska rytmiken och melodiken med en avantgardistisk form av den lätt punkiga no wave-musik som utvecklades och frodades i New Yorks SoHo-kvarter under 70- och 80-talet.
Han har haft egna grupperna DNA och Ambitious Lovers, varit med i Lounge Lizards och Golden Palaminos och producerat och samarbetat med typiska New York-namn som Laurie Anderson och David Byrne. Get the picture?
Lindsays senaste soloalbum har på ett attraktivt sätt kombinerat det taggiga med det mjuka, men när han framträder i en radikalt förminskad Berns-salong inför en liten men mycket entusiastisk publik har han inte tagit med sig något alls av det bossanova-mjuka.
De brasilianska rytmerna ligger som en grund men framförandet är hackigt rockigt och påträngande. Ungefär som en sambaorkester som är mer förbannad än glad.
Arto Lindsay själv sjunger med sin karaktäristiskt spinkiga och ljusa röst och misshandlar sin gamla gitarr med en sedan länge utvecklad känsla för oljudens estetik. Han är på spexigt humör; säger att det nog låter som att musikerna är fulla men försäkrar att de bara druckit en öl vardera innan spelningen.
Slagverkaren, trummisen, basisten och gitarristen gör ett mycket bra jobb med den löst hållna och ganska så excentriska musiken och jag kan tänka mig att en man som Miles Davis skulle kunnat hoppa in i musiken med några arroganta fraser på trumpeten. Han skulle ju inte heller haft några problem med att musiken aldrig planar ut i ett mer avspänt läge.
©Dan Backman Rec publ i SvD 110820
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera