Philip Glass: Uppsala Konsert & Kongress 22 maj 2011
Under loppet av ett halvår har Sverige fått besök av den amerikanska minimalismens tre stora affischnamn. I oktober förra året gav Terry Riley en konsert i Uppsala, i januari var Steve Reich nästan en hel vecka på Konserthuset i Stockholm och söndag och måndag denna vecka har Philip Glass gästspelat i Uppsala.
Att kalla de idag åldrade tonsättarna för renodlade minimalister är att sätta en lite för snäv ram runt dem. Det gäller kanske särskilt den 74-åriga newyorkaren Philip Glass som sedan länge bäddat in sina repetetiva slingor i ett närmast högromantiskt klassisk tonspråk som vare sig väjer för det pompösa eller det överdramatiska.
Redan från början, när Glass själv framför några kortare pianostycken, är dramatiken så stor att filmiska bilder av drivande skyar och vindpinade hedar målas upp för den inre blicken. Ornamenterade slingor i mellanregistret, de som är så typiska för Glass, kompletteras med, också typiska för Glass, ödesmättade markeringar i basen.
Den mycket produktive tonsättaren har med sig den betydligt yngre och mycket virtuosa violinisten Tim Fain, som får tillfälle att spela ut hela sitt register i en nykomponerad partita för soloviolin i sju satser. Utan ta till några stora gester blir Fain ibland till en ”fiddler on the roof” när han blixtsnabbt kastar sig mellan kompositionens alla känslolägen och skiftande tempi och med lätt hand får solglitter att omärkligt övergå i stråk av dimma.
Den stora publiken blir så exalterad att applåder kommer redan innan alla sju satser är framförda.
Partitan uraratar aldrig till en virtuos uppvisning men när extranummer ska plockas fram blir det rena cirkuskonster när Fain framför två likartade stycken för soloviolin, bland annat ett ur operan Einstein on the beach. Då känns det som den typ av, förvisso underhållande, uppvisning som fusionmusiker så gärna ägnar sig åt.
Philip Glass är ju verksam inom många områden. Och tillsammans med musiker och konstnärer ur skilda läger. Inte minst har han skapat sig ett namn som kompositör av filmmusik. Måndagens konsert med Tim Fain föregicks lämpligt nog av en visning på söndagskvällen av den på sin tid nyskapande och inflytelserika Godfrey Reggio-filmen Koyaanisqatsi, följd av ett samtal med kompositören.
Den fortfarande suggestiva men idag närmast övertydligt civilisationskritiska filmen har väl inte riktigt behållit sin slagkraft från 1982. Men det beror mest på att filmens organiskt sammanfogade bild- och musikspråk kommit att bli så stilbildande att det blivit allmängods.
Man kan exempelvis hitta typiska, för att inte säga kopierade, Philip Glass-vändningar i signaturmelodin till sci-fi-serien Fringe. Och härleda de i supernabb hastighet förbirusande sekvenser av natur och myllrande urbant liv i serierna Himmelblå och Fairly legal till filmen. Bara för att ta tre aktuella exempel.
©Dan Backman Rec publ i SvD 110524
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera