Kate Bush: Director’s cut (EMI, 2011)
33 år efter debuten med The kick inside måste den mycket medieskygga Kate Bush fortfarande räknas till de stora och inflytelserika på den internationella popscenen. Med start mer än ett decennium före de lika teatraliska popikonerna Björk och Tori Amos innehar hon en upphöjd och aktad position. Detta trots, eller kanske tack vare, att hon endast släppt en ynka skiva på 00-talet. Och bara gjort en enda turné under hela sin karriär.
Director’s cut är det första livstecknet sedan det fina dubbelalbumet Aerial (som i sin tur var det första studioalbumet sedan 1993 års The red shoes) men är inget nytt album i ordinär bemärkelse. Den brittiska sångerskan och låtskrivaren har istället vänt sig bakåt och omarbetat fyra låtar från The sensual world och sju från The red shoes, samtliga med en daterad ljudbild i behov av renovering.
Alla låtar har försetts med nya Steve Gadd-tassande trummor och ny och något djupare liggande Kate Bush-sång, men tre av dem är helt nyinspelade. Genom att föra dem samman i en ny kontext blir det nästan ett nytt album. Fast med låtar man hört förr.
Ingen omgörning är så radikal eller spektakulär att det skulle kunna uppröra fanatiska Bush-beundrare. Det mest provocerande greppet är antagligen att hon använt sig av den missbrukade och gravt överanvända studioeffekten autotune för en både logisk och lyckad uppdatering av Deeper understanding. En för tiden framsynt, men textmässigt sett något banal sång om interaktionen mellan människa och dator.Bush har även fått tillstånd av den synnerligen svårflirtade Stephen James Joyce, sonson till den store författaren, att få använda en del av Molly Blooms berömda monolog från Ulysses som text till The sensual world (nu omdöpt till Flower of the mountain). Och visst lyfter den vackra melodin, med sin kombination av synt och folkmusik, till nya höjder med den text som Bush ursprungligen ville ha.
Allt är inte lika lyckat. Ibland hade det varit bra med tydligare ingrepp, det känns lite poänglöst när man måste närstudera de olika versionerna för att hitta skillnaderna. I fallet med Rubberband girl, en popbagatell från The red shoes, har det gått helt snett. Varför göra om den till en slags mesig Rolling Stones-rock i demoversion? Jag saknar också Jeff Becks snabbfingrade gitarrsolouppvisning mot slutet av originalet.
©Dan Backman Publ i SvD 110517
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera