Magnus Öström: Fasching, Stockholm, 10 maj 2011
Precis som sin basspelande EST-kollega Dan Berglund tog det ett tag innan trummisen Magnus Öström var tillbaka på musikscenen. Berglund var först med gruppen Tonbruket och är redan aktuell med sitt andra album. Öström tog lite längre tid på sig men kom, efter att ha arbetat tillsammans med Jeanette Lindström på hennes fina album Attitude & orbit control, tidigare i vår med sitt första album i eget namn.
De båda musikerna har, på delvis likartade sätt, tagit arvet från den framgångsrika och inflytelserika trion med sig till de nya bandkonstellationer de arbetar med. Inte minst för att de båda är högst profilerade musiker.
Öström är direkt igennkänningsbar när han i den inledande improvisationen börjar med att loopa en slinga spelad på några små gongs och sedan metodiskt bygger upp ett elastiskt groove i en udda taktart.
Frågan är om inte gruppen är som allra bäst just i detta långa inledande stycke. Energicentrat ligger i Öströms slagverk men gitarristen
Andreas Hourdakis, basisten Thobias Gabrielsson och klaviaturspelaren Gustaf Karlöf är minst sagt viktiga kuggar när de tillsammans skapar illusionen av en myllrande och skimrande musikdjungel. Tankarna går till den något obskyra världsmusikgenre som går under namnet Fourth World och det skulle kännas helt naturligt om dess främsta exponent, trumpetaren Jon Hassell, skulle toppa musiken med sin disiga trumpet.
Under kvällen dyker andra referenser upp, som Miles Davis, Pat Metheny, Steve Reich och Laurie Anderson, utan att närheten till dem blir störande.
Det pusslas, knepas och knåpas och läggs i lager på lager. Ibland så mycket att man snärjer in sig i loopar och elektronik. En slags världsmusikjazz ligger som en grund för det mycket kollektiva samspelet men gruppen drar ofta mot den slags ljudmattor som Sigur Rós, Mogwai och andra postrockband så gärna rullar ut över sin publik.
©Dan Backman Rec publ i SvD 110512
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera