kritik sedan 1993

Roger Waters: Globen, Stockholm, 4 maj 2011 

Pink Floyds dubbelalbum The Wall släpptes 1979. Redan då var den till allra största delen Roger Waters-komponerade rockoperan övermäktig som en stabbig brittisk köttpaj, pompöst teatralisk och innehållsmässigt svår att greppa.

När den idag 67-åriga Waters kommer med en ny iscensättning av The Wall – det är första gången på svensk mark – har hans framgångsrika magnum opus blivit om möjligt ännu mer storvulet. Redan efter tio minuter har det bjudits på mer pyroteknik än under en hel Melodifestivalsäsong. Och när muren, som byggs upp mellan scenen och salongen under föreställningens gång, äntligen faller samman efter två hejdundrande timmar väntar man sig nästan att hela Globen ska rulla iväg.

Det finns förstås något härligt galet i denna sprickfärdigt uppbåsta och dramaturgiskt haltande rockopera där gitarrackorden är så fläskiga att fettet dryper om dem.

Samtidigt är det smärtsamt tydligt att det gått drygt tre decennier sedan den uruppfördes i Los Angles. De explosiva effekterna imponerar inte på samma sätt och ambitionen att gestalta egna smärtsamma upplevelser och en värld plågad av krig framstår med aktuella tillägg som ett ännu mer obegripligt sammelsurium av obearbetade uppslag.

De gamla Roger Waters-fansen – och de är tillräckligt många för att fylla Globen två kvällar – blir ändå skogstokiga och reser sig som en man, ja det är mest män, och vrålar av lycka. Det blir nästan lite osmakligt när operans huvudkaraktär Pink lever ut sina fascistiska drömmar och Globen förvandlas till skådeplatsen för ett extatiskt massmöte.

loggoDagen innan The Wall-spektaklet i Globen slogs något slags rockhistoriskt nördrekord när en bandupptagning av Pink Floyds första Sverigekonsert, 10 september 1967, spelades upp på exakt samma rullbandspelare, en tjusig rörbestyckad Revox G36, och i exakt samma lokal, Gyllene Cirkeln på Sveavägen.

Nördfaktorn plussades på av fyra modifierade skyltdockor, föreställande Pink Floyd-männen i afghanpäls och andra tidstypiska kläder och med samma instrument som vid inspelningstillfället, men försvann i samma sekund som inspelningsteknikern Anders Lind för första gången i rockhistorien snurrade igång rullbanden för en publik.

Musikens råa och nästan överstyrda psykedeliska kraft tog över och visade på vilket innovativt improviserande band det unga Pink Floyd var och det särpräglade i Syd Barretts ackordbaserade gitarrspel. Visste man inte bättre skulle man genrebestämma den ibland friformigt monotona musiken som krautrock snarare än brittisk psykedelia.

Att Pink Floyd-männen och kretsen kring dem har visat stort intresse för att ge ut inspelningen är förståeligt. Låt oss hoppas på att så sker.

Kvällen kröntes av att Lost In Rick Wright’s Wardrobe framförde covers på Pink Floyd-låtar från åren 1965 till 1968. Den unga gruppen, med tre långhåriga kvinnor och tre långhåriga män, gjorde det med sådan charm och personlighet att de direkt förpassade P-Floyd och landets övriga gubbtunga Pink Floyd-coverband till skamvrån.

Med kvinnliga vokalister och för Pink Floyd udda instrument som mellotron och tvärflöjt lyftes låtar som Cymabline och Careful with that axe, Eugene till nya sällsamma höjder.

Gruppen, som egentligen heter Lost In Rick’s Wardrobe men för kvällen ville hylla Rick Wright, är alldeles för bra för att enbart gräva i 60- och 70-talet. Jag ser fram mot eget material.

©Dan Backman Rec publ i SvD 110506

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: