Pink Floyd (2011)
Rockhistorien är full av mer eller mindre dysfunktionella band. Pink Floyd är ett, på alla sätt och vis, utmärkt exempel på detta.
Från de första trevande men kreativt psykedeliska stegen i Swinging London kring mitten av 60-talet fram till det sist utgivna studioalbumet under gruppnamnet Pink Floyd (1994 års inte fullt så kreativa ”The division bell”) har det brittiska bandets historia kantats av kriser, konflikter och uppslitande kontroverser både på det musikaliska och personliga planet.
Det är alltså högst symptomatiskt att basisten, sångaren och låtskrivaren Roger Waters kommer med helt andra musiker när rockoperan ”The Wall” (1979) ska framföras i sin visuellt spektakulära helhet på Globen 4 och 5 maj (2011).
Waters lämnade gruppen redan 1985, två år efter slutförandet av albumet ”The final cut”, och har sedan dess haft ett ansträngt förhållande till de övriga medlemmarna; gitarristen David Gilmour, trummisen Nick Mason och klaviaturspelaren Richard Wright (som avled vid 65 års ålder 2008).
Tillfälliga återföreningar har gjorts, den mest spektakulära var när hela gruppen på Bob Geldofs initiativ samlades för första gången på 24 år för att framföra några låtar på den över hela världen direktsända ”Live 8”-konserten 2 juli 2005.
När Pink Floyd tilldelades Polarpriset 2008 var det bara Nick Mason och Roger Waters som kom till prisutdelningen i Stockholm. Men så sent som i juli förra året kunde man se Roger Waters och David Gilmour tillsammans på en välgörenhetskonsert för palestinska barn. De såg ut att trivas tillsammans men relationen var i praktiken lika frostig som förr.
Efter det storsäljande albumet ”Dark side of the moon” (1973), som Waters framförde i sin helhet vid en annan Globen-konsert för ganska exakt fyra år sedan, är dubbelalbumet ”The Wall” det av Pink Floyds skivor som fått störst spridning över världen. Det är också, tillsammans med ”Animals” (1977) och ”The final cut”, ett album helt dominerat av den med tiden allt mer dominanta och krävande Waters.
Här finns inte mycket kvar av det innovativt psykedeliska och progrockiga som karaktäriserade gruppens musik från debuten ”The piper at the gates of dawn” (1967) fram till ”The dark side of the moon”, storsäljaren som 1973 förde ut gruppen till den stora massan.
Musiken på ”The Wall” har förvisso suggestivt teatraliska passager men är konservativt jordad snarare än spejsat improviserat flygande. Textmässigt skiljer det sig också från de tidiga sångernas knarkigt vitsiga tossighet, särskilt de som skrevs av Syd Barrett. I centrum för ”The Wall” står karaktären Pink, löst baserad på Waters själv, och hans uppväxt i skuggan av andra världskriget. Privata hågkomster blandas med hallucinatoriska drömmer och trubbigt ilskna politiska kommentarer. Allt medan filmer och bilder projiceras, spektakulärt scenografiska effekter avlöser varandra och, inte minst, en mur byggs upp och rivs ner.
Historikerna Bengt Liljegren berättar i sin bok ”Pink Floyd, musiken, människorna, myterna” (Historiska media, 368 s) om hur den flitiga Roger Waters, som vid det här laget blivit självutnämnd konstnärlig ledare för gruppen, redan från början såg en multimediaföreställning framför sig.
Han ägnar sedan 20 sidor åt vedermödorna och konflikterna som omgärdade inspelningarna, konserterna och slutligen Alan Parkers filmatisering av ”The Wall”, med en till en början motsträvig Bob Geldof i huvudrollen.
Liljegrens bok är den första svenska Pink Floyd-biografin och användbar som introduktion till den brittiska gruppens universum. Lijegren har inte så mycket eget att komma med men har, framför allt via böcker och tidningsartiklar, sammanställt gruppens turbulenta historia på ett lättläst men torrt konventionellt sätt. Vad man kan sakna är ett svenskt perspektiv; det hade varit spännande att få veta mer om hur gruppens musik togs emot av svenska musikskribenter.
Pink Floyd-männens respektive uppväxtförhållanden skissas upp, de olika konstellationer som ledde fram till den första klassiska men kortlivade sättningen med Waters, Mason, Wright och Barrett (och den andra lika klassiska men mer långlivade med David Gilmour istället för Syd Barrett) genomlyses lika noggrant som gruppens gradvisa förvandling från ett mediokert rhythm & blues-band bland många andra till ett av den brittiska undergroundscenens främsta affischnamn (vid sidan av de likaledes svårdefinierade Soft Machine).
Syd Barrets beteende och drogmissbruk utgör förstås ett stort ämne för Liljegrens biografi. Det var ju drogerna, främst LSD, hasch och Mandrax, som fick honom att i januari 1968 bli sparkad ur gruppen, flytta hem till mamma i Cambridge och – efter ytterligare några kaotiska år i London – framleva sina dagar i avskildhet som Roger Barrett. Innan han vid 60 års ålder avled 2006.
De två märkliga men lysande soloalbum, The madcap laughs och Barrett (båda från 1970), som David Gilmour, Richard Wright och Roger Waters hjälpte till att ro i land har med tiden kommit att bli lika betydelsefulla som de inselningar han gjorde med Pink Floyd.
Liljegren spekulerar, som så många andra, i om det var det vidlyftiga syra-trippandet, det ständiga gräsrökandet eller något i personligheten som orsakade Barretts mentala sammabrott men har naturligtvis inget svar på varför det gick som det gick.
Waters ledartendenser, som med tiden övergick till storhetsvansinne och i slutändan ledde till att han lämnade gruppen, ges naturligtvis även det stort utrymme. Liksom de ekonomiska förehavandena med gigantiska inkomster kontra illa placerade pengar, fifflande revisorer och ett tvång att hålla igång verksamheten för att kunna betala de enorma skatteskulderna.
Ibland radas problemen upp i sådan mängd att läsningen blir deprimerande. Men så är det ju påfallande ofta med rockbiografier; det är verkligen ingen dans på rosor att vara framgångsrik rockstjärna.
En redig diskografi kompletterar återberättandet, men bonusvärdet ligger mer i en förteckning över Pink Floyds konserter i Skandinavien. Sammanlagt 21 till antalet, den sista i Oslo 1994, samma år som bandet gjordet sin sista turné. Jag var själv på framträdandet i Konserthuset 19 mars 1970, deras fjärde spelning i Skandinavien. En genuint psykedelisk upplevelse som jag minns det, även om jag inte kan svära på att de hade med sig sin karaktäristiskt knarkiga ljusshow.
1970 var Pink Floyd fortfarande del av en alternativ undergroundkultur och av intresse för den i Sverige spirande proggrörelsen. Det var ju först i och med ”The dark side of the moon”-turnén 1973 som Pink Floyd tog klivet upp på de riktigt stora arenorna och lät scenografen Mark Fischer gå fullständigt loss med kraschande flygplan och gigantiska heliumballonger. En utveckling som nådde sin spektakulära höjd under ”The Wall”-turnén och för evigt cementerat Pink Floyd som ett av rockhistoriens mest älskade och hatade dinosaurieband.
Annat var det när Pink Floyd i sin originalsättning besökte Sverige för första gången inför 275 åskådare på jazzklubben Gyllene Cirkeln 10 september 1967 (för övrigt en konsert arrangerad av Live Nations Thomas Johansson, som även står bakom Roger Waters besök på Globen).
Debuten ”The piper at the gates of dawn” hade precis släppts i Europa och Syd Barrett var fortfarande tillräknelig. Konserten, där gruppen framförde den då nykomponerade Floyd-klassikern Set the controls for the heart of the sun för första gången någonsin, spelades in av Anders Lind (som skulle komma att göra sig ett namn som proggens mesta och bästa ljudtekniker).
Inspelningen är den enda kända kompletta konsertupptagningen från 1967 och därför högintressant för Pink Floyd-fanatiker världen runt. Musikarkeologen Stefan Dimle kommer ikväll, 3 maj 2011, att i samma lokal, och med olika medel, återskapa konserten med en inte helt okontroversiell uppspelning av tejpen på just den Revox-bandspelare som inspelningen gjordes på. Pink Floyds management skulle gärna se att inspelningen lämnades över till dem men kan inte stoppa evenemanget.
”The Pink Floyd happening”, som evenemanget döpts till och som upprepas 7 maj, är ett gott exempel på det nördiga intresse många fortfarande uppvisar för Pink Floyd-historien. Och då särskilt den tidiga epoken fram till det riktigt stora publika genombrottet med ”The dark side of the moon”.
För även om grunden till Pink Floyds långlivade foklkliga popularitet må ligga i de fyra på varandra följande albumen ”The dark side of the moon”, ”Wish you were here”, ”Animals” och ”The Wall” är det ju på de sju första albumen som man hittar den mest nyskapande musiken. Och som dessutom pryds av de coolaste och mest stilbildande Hipgnosis-omslagen, där det utvikbara omslaget till dubbelalbumet Ummagumma – med bilden av roddarna framför instrumentuppsättningen uppställd på en landningsbana – intar en särställning. Det här var på vinylepoken så omslagen var, till skillnad från idag, av största betydelsen för den konstnärliga helheten.
De två första albumen, de rymdrockigt psykedeliska ”The piper at the gates of dawn” och ”A saucerful of secrets” har ju sitt rockhistoriska värde genom att Syd Barrett fortfarande är kvar i gruppen, även om David Gilmour förvisso är mer närvarande på ”A saucerful of secrets” än Barrett.
Den efterföljande ”More” (som var ett soundtrack till en idag bortglömd film av Barbet Schroeder) präglades fortfarande av den för Pink Floyd så typiskt psykedeliskt spejsade känslan men låg i sin tidstypiska flummighet lite närmare Genesis och King Crimson och de andra banden på den progressiva musikscenen.
Så gjorde även de i rask takt utgivna ”Ummagumma” (1969), ”Atom heart mother” (1970), Meddle (1971) och ”Obscured by clouds” (1972). Särskilt progrockigt är titelspåret till ”Atom heart mother”, albumet med kossan på omslaget. En lite bortglömd och underskattad instrumental musikalisk svit, kollektivt komponerad av floydarna och Ron Geesin, som i sann progrockig anda upptog hela första lp-sidan och förgylldes av såväl stråkar som blås och en hel kör.
Pink Floyds förhållande till progrocken är annars lite knepigt. Den typiska brittiska progrockaren kan sägas ha varit en virtuos instrumentalist fritt vandrande mellan rock, jazz, folkmusik och klassisk musik, och med lika mycket tycke för fantasy som för tvära rytmiska och harmoniska kast.
Pink Floyd-männen var inte alls lika tekniskt avancerade men utvecklade tillsammans en sensibilutet för det atmosfäriska. Deras bidrag till rockmusiken kan sägas ha legat i en förmåga att gestalta ljudet av exploderande nebulosor och få det att naturligt para sig med vimsigt brittiskt historieberättande i en utpräglat brittiskt kontext som hämtat sin näring både ur rock- och samtida konstmusik. Och, när pengarna började rulla in, ta rockkonsertformen till nya storslaget multimediala, och med tiden svulstiga, höjder.
Slutligen: det är onekligen paradoxalt att David Gilmours soloalbum On an island (2006) är det bästa Pink Floyd-albumet sedan Wish you were here. Att här finns snygga ekon av alla Pink Floyd-epoker (gitarrerna i ”Take a breath” pekar så långt bakåt som till debuten ”Interstellar overdrive”) visar på Gilmours stora betydelse för det kosmiskt ekande och mjukt böljande protobaleariska sound man främst förknippar med Pink Floyd. Är det i själva verket Gilmour som varit den mest betydelsefulla Pink Floyd-medlemmen.
©Dan Backman Artikel (Under strecket) publ i SvD 110503
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera