Edda Magnason: Kägelbanan, Stockholm, 13 april 2011
Jag vill inte påstå att Edda Magnason är lika bra på att göra lampor som hon är på att komponera och framföra musik. Men de två delvis virkade lampor, i form av små runda paviljonger med fönster runt om, som hänger ovanför scenen i Kägelbanans kafé bidrar till den egenartat drömska värld som Edda Magnason är så bra på att gestalta med sin eklektiska musik.
Det känns helt rätt att den klänning, eller om det är en modifierad t-shirt, hon bär också gjorts av henne själv. Och att hon målat en svart ögonbindel, som vore hon en kvinnlig motsvarighet till Bob Hunds Thomas Öberg.
Låtarna är främst hämtade från det nya lysande albumet Goods och de görs för det mesta full rättvisa. De dynamiskt snirkliga och infallsrika kompositionerna ställer krav både på henne själv som pianist och sångerska och de tre musiker – Jens Jansson på trummor, Martin Lindberg på sexsträngad bas och Martin Lindberg på gitarr och klaviatur – hon har med sig. Men det märks att de repeterat ordentligt och fått fason på de ibland lite märkliga vändningarna i de yviga låtarna.
Samtidigt kan man ibland tycka att själva instrumenteringen, en klassisk rocksättning, hamrar fast det poetiskt flyktiga i musiken på ett kontraproduktivt sätt. Det märks när musiken går in i särskilt luftiga passager eller när Edda Magnasons blir ensam vid sitt piano, som i det fina extranumret Rope walking.
Med musikens ibland romantiskt klassiska anslag är jag å andra sidan övertygad om att den med fördel skulle kunna blåsas upp till symfoniska proportioner. Edda Magnason vore ett utmärkt val för Sveriges Radios symfoniorkester som ibland samarbetar med popartister. Bara ett tips.
Man kan också se framför sig hur hon skulle kunna sy ihop sina ibland närmast surrealistiska texter, sina attraktiva sagomelodier och sin visuella gestaltningsförmåga till en musikal.
©Dan Backman Rec publ i SvD 110415
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera