kritik sedan 1993

Jutta Koether, Tony Conrad: Moderna museet, Stockholm, 8 april 2011

Redan en halvtimme innan utsatt tid har Jutta Koether och Tony Conrad inlett sin performance på Moderna Museet. Placerade på varsin ranglig mobil byggplattform, som höjts upp några meter, frambringar de ljud på ett sätt som gör det svårt att veta om de soundcheckar eller om de faktiskt börjat spela.

IMG_0940

©Dan Backman

Utställningsrummet fylls kontinuerligt upp av en till största delen ung och svartklädd publik. Men det blir aldrig trångt. Inte alls som när Jutta Koether hade vernissage på utställningen The Thirst för några veckor sedan, då hennes performancepartner var musikern och konstnären Kim Gordon från Sonic Youth.

IMG_0942

©Dan Backman

Tony Conrad är inte lika känd men en viktig musiker och filmare på den tidiga amerikanska experimentella rock- och konstmusikscenen. Tillsammans med pionjärer som LaMonte Young och John Cale var han med om att bygga upp fundamenten för såväl noise- och dronemusiken som minimalismen. Conrads viktigaste bidrag till den experimentella musikscenen är dock det album, Outside the dream syndicate, han gjorde tillsammans med de tyska krautrockarna Faust 1972. En suggestivt minimalistisk och inflytelserik krautrockklassiker som inte förlorat något av sin primitiva urkraft.

Man vill gärna tro att den slitna violin som Conrad spelar på är samma som användes till inspelningen av albumet. I alla fall gnider han fram tonerna lika entonigt som då. Den stora skillnaden är att den musik som improviseras fram med Jutta Koether, placerad i andra ändan av rummet, inte drivs fram av ett statiskt krautrockigt beat. Här är det mer av abstrakta ljudsjok som strömmar ut ur de sex stora högtalare som placerats i rummet.

Till en början står och sitter publiken längs med väggarna. Några lyssnar uppmärksamt, andra pratar med varandra. Många är upptagna med sina mobiler; man messar och filmar och fotograferar det som händer. En stund in i framträdandet – när man förstått att inget annat kommer hända än att Koether spelar på sin synt och Conrad på sin violin och sina ljudmanicker – börjar man vandra runt i utställningen. Då kan man konstatera att framträdandet istället borde skett i rummet med de expressiva målningar – mellan transavantgarde och postpunk – som konstfullt installerats under titeln New York Fenster. De stämmer bättre med performance-musiken.

©Dan Backman (rec publ i SvD 110410)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: