Bohuslän Big Band: Don’t fence me in – The music of Cole Porter (ACT/Cosmos, 2011)
Frank Zappa testade det mesta i musikväg. Naturligtvis kunde han inte låta bli storbandsformatet och gjorde 1972 det fina albumet The Grand wazoo med en tillfälligt sammansatt konstellation studiomusiker.
Det låter inte precis Frank Zappa om Bohuslän Big Band – även om de faktiskt gjort ett album med Zappa-covers 1999 – men jag associerar ändå till The Grand wazoo och 70-talet när jag hör engelsmannen Colin Towns innovativa arrangemang av Cole Porter-låtar. Fast, det ska sägas, likheten ligger mer i den mjuka och elastiska ljudbilden långt från storbandens kantiga gubbighet, än i arrangemangen.
I likhet med Zappa har den mångsysslande Towns en rockbakgrund – han spelade många år med Ian Gillan Band – något som på ett subtilt sätt kan spåras i rytmiken och harmoniken. Det är kanske denna bakgrund, och ett känsligt handlag med storbandsformatet, som gör detta album till något att rekommendera även till människor som inte gillar storbandsmusik.
Det allra bästa är att Towns lyckats med att få de underbara Cole Porter-låtarna (komponerade mellan 1929 och 1953) att vara igenkännliga samtidigt som han stuvat om dem och plockat fram en melankoli och ett allvar som många andra missat.
Melankolin kanaliseras till viss del genom trombonisten och sångaren Nils Landgrens röst. Nyanserat gestaltar han allvaret i en sång som Love for sale, om prostitution, och får den annars glättiga I love Paris att låta attraktivt ödesmättad.
Att Townes i den senare plockar in en parafras på den franska kompositören Erik Saties Gymnopedie no 1 kan ses som banalt men blir i praktiken helt oemotståndligt. Samma sak med citerandet av John Coltranes A love supreme i Miss Otis regrets.
De uttjatade och misshandlade Begin the beguine och I get a kick out of you ges nytt liv genom att melodin placeras ovanpå rytmiskt orienterade pianofigurer.
Man kan även ana subtila blinkningar åt 50- och 60-talets exotica och easy listening. Man hör det exempelvis i den beslöjat suggestiva rytmik som driver Too darn hot framåt. Eller i den orientaliskt mystiska flöjt som inleder Love for sale.
De mycket kvalificerade musikerna i Bohuslän Big Band är helt med på noterna och levererar de komplexa men lättillgängliga arrangemangen och närmast filmiska klangbilderna på ett utmärkt sätt. Det är ett album med fokus på ensemblespel men här finns många fina soloinsatser. Ingen nämnd, ingen glömd. Men låt mig framhålla slagverkaren Ebba Westerbergs genomgående eminenta insatser.
©Dan Backman Rec publ i SvD 110323
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera